Skriet från vildmarken
IN I DET VILDA
Gammal längtan i evigt språng sliter i vanans stängsel.
Efter sömnen till slut en gång det vilda bryter sitt fängsel.
BUCK LÄSTE INTE tidningarna, annars skulle han ha förstått att det var fara å färde, inte bara för honom själv utan för varenda hund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns utmed kusten från Puget Sound till San Diego. Bara därför att män som hade letat sig fram i det arktiska mörkret hade stött på en gul metall och därför att ångbåts
och transportbolag hade basunerat ut fyndet, strömmade människor i tusental till landet däruppe i norr. Dessa män niskor behövde hundar, de behövde stadiga hundar med kraftiga muskler som kunde streta och dra och med tjocka pälsar som förmådde skydda dem mot kölden.
Buck bodde i ett stort hus i den soliga Santa Claradalen. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg ett stycke från vägen, till hälften dolt inne bland träden, mel lan vilka man kunde skymta den stora luftiga veranda som löpte runtom det. Man kom fram till det på grusbelagda vägar, som slingrade sig över vidsträckta gräsmattor och under höga popplar som flätade sina grenar i varandra.
Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala. Där fanns stora stallbyggnader, i vilka ett dussintal drängar och pojkar stod och sladdrade; där fanns hela rader av vinranksklädda stugor för tjänstefolket, en ändlös och prydligt ordnad räcka uthus, långa vinranksspaljéer, gröna
betesfält, fruktträdgårdar och lotter med bärbuskar. Och så fanns där pumpinrättningen för den artesiska brunnen och
192
Gammal längtan i evigt språng sliter i vanans stängsel.
Efter sömnen till slut en gång det vilda bryter sitt fängsel.
BUCK LÄSTE INTE tidningarna, annars skulle han ha förstått att det var fara å färde, inte bara för honom själv utan för varenda hund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns utmed kusten från Puget Sound till San Diego. Bara därför att män som hade letat sig fram i det arktiska mörkret hade stött på en gul metall och därför att ångbåts
och transportbolag hade basunerat ut fyndet, strömmade människor i tusental till landet däruppe i norr. Dessa män niskor behövde hundar, de behövde stadiga hundar med kraftiga muskler som kunde streta och dra och med tjocka pälsar som förmådde skydda dem mot kölden.
Buck bodde i ett stort hus i den soliga Santa Claradalen. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg ett stycke från vägen, till hälften dolt inne bland träden, mel lan vilka man kunde skymta den stora luftiga veranda som löpte runtom det. Man kom fram till det på grusbelagda vägar, som slingrade sig över vidsträckta gräsmattor och under höga popplar som flätade sina grenar i varandra.
Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala. Där fanns stora stallbyggnader, i vilka ett dussintal drängar och pojkar stod och sladdrade; där fanns hela rader av vinranksklädda stugor för tjänstefolket, en ändlös och prydligt ordnad räcka uthus, långa vinranksspaljéer, gröna
betesfält, fruktträdgårdar och lotter med bärbuskar. Och så fanns där pumpinrättningen för den artesiska brunnen och
192
den stora cementerade bassäng i vilken domaren Millers
söner tog sig sitt morgondopp eller sökte svalka under de
heta eftermiddagarna.
Och över dessa stora domäner1 härskade Buck. Där var han född, och där hade han framlevt sitt fyra år långa liv. Naturligtvis fanns det också andra hundar där något annat var ju otänkbart på ett stort ställe men de räknades inte. De kom och gick, hade sitt tillhåll i de trångbodda hundgårdarna eller förde en obemärkt existens2 i några prång i huset, en modell som praktiserades av bland andra den japanska mopsen Toots och den hårlösa mexikanska Ysabel ett par besynnerliga varelser som sällan stack nosen utanför dörren eller satte fötterna på gårdens grus. Men så hade de ju också att ta hänsyn till foxterrierna och de var minst ett tjog som gläfste ut sina gruvliga hotelser så fort de, det vill säga Toots och Ysabel, gluttade ut genom fönstren under beskydd av en hel här med kvastar och svabbar beväpnade tjänsteflickor.
Men Buck var varken någon stughund eller någon hund gårdshund. Hela riket var hans. Han kastade sig i bassäng en tillsammans med domarens söner eller var ute och jaga de med dem. Han eskorterade3 domarens döttrar Mollie och Alice på deras långa skymnings och morgonprome nader. Om vinterkvällarna låg han vid domarens fötter framför den sprakande brasan i biblioteket. Han bar doma rens barnbarn på sin rygg, tumlade om med dem i gräset och höll ögonen på dem under deras äventyrliga färder ner till brunnen på stallbacken och till och med ännu längre, till hästhagarna och bärplanteringarna. Bland foxterrierna skred han fram som en suverän, och Toots och Ysabel behandlade han alltigenom som om de hade varit luft, ty han var kungen kungen över allt som kröp och krälade och flög och gick och stod på domaren Millers gård, männi skorna inte undantagna.
1 områden
2 tillvaro
3 följde med 193
Och över dessa stora domäner1 härskade Buck. Där var han född, och där hade han framlevt sitt fyra år långa liv. Naturligtvis fanns det också andra hundar där något annat var ju otänkbart på ett stort ställe men de räknades inte. De kom och gick, hade sitt tillhåll i de trångbodda hundgårdarna eller förde en obemärkt existens2 i några prång i huset, en modell som praktiserades av bland andra den japanska mopsen Toots och den hårlösa mexikanska Ysabel ett par besynnerliga varelser som sällan stack nosen utanför dörren eller satte fötterna på gårdens grus. Men så hade de ju också att ta hänsyn till foxterrierna och de var minst ett tjog som gläfste ut sina gruvliga hotelser så fort de, det vill säga Toots och Ysabel, gluttade ut genom fönstren under beskydd av en hel här med kvastar och svabbar beväpnade tjänsteflickor.
Men Buck var varken någon stughund eller någon hund gårdshund. Hela riket var hans. Han kastade sig i bassäng en tillsammans med domarens söner eller var ute och jaga de med dem. Han eskorterade3 domarens döttrar Mollie och Alice på deras långa skymnings och morgonprome nader. Om vinterkvällarna låg han vid domarens fötter framför den sprakande brasan i biblioteket. Han bar doma rens barnbarn på sin rygg, tumlade om med dem i gräset och höll ögonen på dem under deras äventyrliga färder ner till brunnen på stallbacken och till och med ännu längre, till hästhagarna och bärplanteringarna. Bland foxterrierna skred han fram som en suverän, och Toots och Ysabel behandlade han alltigenom som om de hade varit luft, ty han var kungen kungen över allt som kröp och krälade och flög och gick och stod på domaren Millers gård, männi skorna inte undantagna.
1 områden
2 tillvaro
3 följde med 193
194
4 sätt
5 likgiltiga adelsmannens 6 opåverkad
5 likgiltiga adelsmannens 6 opåverkad
7 plats i nordvästra Canada
8 hållplats vid järnväg
9 gjorde tecken 195
8 hållplats vid järnväg
9 gjorde tecken 195
Ett sånt slags hund var alltså Buck på hösten 1897, då guldfynden i Klondyke7 lockade män från alla jordens hörn upp till det vintriga landet i norr. Men Buck läste inte tidningarna, och inte heller begrep han att Manuel, en av trädgårdsdrängarna, var en mindre lämplig bekantskap. Manuel hade en stor skötesynd. Han tyckte om att spela på kinesiskt lotteri. I sin spelpassion hade han dessutom en obotlig svaghet tron på ett system, och det gjorde hans förtappelse oundviklig. Ty för att kunna spela efter system måste man ha pengar, och en trädgårdsdrängs lön kan omöjligt räcka till för mer än att underhålla hustru och en talrik barnaskara, om ens det.
Domaren befann sig på ett möte i Druvodlarföreningen och pojkarna var sysselsatta med att bilda en sportklubb den minnesvärda kväll då Manuel begick sin förrädiska handling. Ingen såg när Buck och han gav sig iväg genom fruktträdgården på något som Buck inbillade sig bara skulle
bli en promenad. Och med undantag för en enda karl var
det heller ingen som såg när de kom fram till den lilla
anhalten8 College Park. Men den mannen talade med Ma
nuel, och pengar vandrade klirrande över hans hand till
trädgårdsdrängens.
Man kan gärna slå in varan innan man lämnar ut den, sa den främmande karlen buttert, och Manuel lade ett tjockt rep i dubbla slag om halsen på Buck.
Dra åt, så tiger han, sa Manuel, och främlingen brum made genast något jakande till svar.
Buck hade lugnt och värdigt fogat sig i att få repet om halsen. Det var visserligen en upplevelse som han var ovan vid, men han hade lärt sig att lita på de människor han kände och att tillskriva dem en klokhet som övergick hans egen. Men då repets båda ändar stacks i händerna på den främmande, morrade han hotfullt. Det hade bara varit ett sätt att antyda missnöje, men i sitt övermod trodde han att en antydan i hans fall skulle vara ungefär likvärdig med en befallning. Till hans förvåning drogs emellertid repet bara åt hårdare om halsen på honom, så att han inte kunde andas. Ursinnig kastade han sig med ens på den främman de karlen som mötte honom på halva vägen, grep honom om strupen och med en skicklig knyck vräkte omkull ho nom på rygg. Repet drogs utan förbarmande åt ännu hår dare, medan Buck spjärnade emot i blint raseri, med tung an hängande ur munnen och den väldiga bröstkorgen
hjälplöst flämtande efter luft. Aldrig i hela sitt liv hade Buck blivit så illa behandlad, och aldrig hade han heller blivit så utom sig av ilska. Men krafterna svek honom, ögonen blev glasartade, och när de båda karlarna semafore rade9 åt tåget att stanna och kastade in honom i gods vagnen, var han okunnig om allt.
När han vaknade till medvetande hade han en oklar förnimmelse av att det gjorde ont i tungan och av att han
Man kan gärna slå in varan innan man lämnar ut den, sa den främmande karlen buttert, och Manuel lade ett tjockt rep i dubbla slag om halsen på Buck.
Dra åt, så tiger han, sa Manuel, och främlingen brum made genast något jakande till svar.
Buck hade lugnt och värdigt fogat sig i att få repet om halsen. Det var visserligen en upplevelse som han var ovan vid, men han hade lärt sig att lita på de människor han kände och att tillskriva dem en klokhet som övergick hans egen. Men då repets båda ändar stacks i händerna på den främmande, morrade han hotfullt. Det hade bara varit ett sätt att antyda missnöje, men i sitt övermod trodde han att en antydan i hans fall skulle vara ungefär likvärdig med en befallning. Till hans förvåning drogs emellertid repet bara åt hårdare om halsen på honom, så att han inte kunde andas. Ursinnig kastade han sig med ens på den främman de karlen som mötte honom på halva vägen, grep honom om strupen och med en skicklig knyck vräkte omkull ho nom på rygg. Repet drogs utan förbarmande åt ännu hår dare, medan Buck spjärnade emot i blint raseri, med tung an hängande ur munnen och den väldiga bröstkorgen
hjälplöst flämtande efter luft. Aldrig i hela sitt liv hade Buck blivit så illa behandlad, och aldrig hade han heller blivit så utom sig av ilska. Men krafterna svek honom, ögonen blev glasartade, och när de båda karlarna semafore rade9 åt tåget att stanna och kastade in honom i gods vagnen, var han okunnig om allt.
När han vaknade till medvetande hade han en oklar förnimmelse av att det gjorde ont i tungan och av att han
I
knuffades och ruskades om i något slags fordon. Lokets
gälla visselsignal vid någon vägövergång upplyste honom
om var han befann sig. Han hade varit ute och rest med
domaren alldeles för ofta för att inte känna igen den upple
velse som det innebar att åka godsvagn. Han slog upp
ögonen och en hejdlös vrede vällde upp i dem, fullt värdig
en bortrövad monark.10 Mannen störtade fram för att gripa
honom om strupen, men Buck var för snabb för honom.
Hans käkar slöt sig om handen och släppte inte taget förrän
repet på nytt hade kvävt honom så att han förlorade sans
en.
Ja, han kan få sina ryck, sa karln och dolde den illa tilltygade handen för bagagekonduktören som hade lockats dit av bullret från kampen. Husbonn har skickat i väg mej me'n till Frisco. Det finns en styv hunddoktor där som tror att han ska kunna bota'n.
Om den nattliga åkturen utgöt sig sedan mannen på det mest vältaliga sätt inne i en liten skrubb bakom en krog i San Franciscos hamnkvarter.
Femti dollar är allt jag får, muttrade han jag skulle inte vilja göra om'et för tusen på ett bräde.
Handen var omlindad med en blodig näsduk och högra byxbenet uppfläkt från knät och ända ner.
Hur mycket fick den andra killen? frågade krögaren.
Hundra, blev svaret. Han ville inte göra det för ett nickel mindre, så sant som jag står här.
Det blir hundrafemti det, summerade krögaren. Men det är han värd, om jag inte är ett nöt.
Hundrövaren virade upp det blodiga bandaget och titta de på den sargade handen.
Bara man inte får rabies11...
Ja, får du inte det, så är det därför att du är född att hängas, inföll krögaren skrattande. Hör du, ge mej ett handtag här innan du får frakten, tillade han.
Yr i huvudet och halvt strypt, med olidliga smärtor i hals och tunga, försökte Buck resa sig till motvärn mot sina
en.
Ja, han kan få sina ryck, sa karln och dolde den illa tilltygade handen för bagagekonduktören som hade lockats dit av bullret från kampen. Husbonn har skickat i väg mej me'n till Frisco. Det finns en styv hunddoktor där som tror att han ska kunna bota'n.
Om den nattliga åkturen utgöt sig sedan mannen på det mest vältaliga sätt inne i en liten skrubb bakom en krog i San Franciscos hamnkvarter.
Femti dollar är allt jag får, muttrade han jag skulle inte vilja göra om'et för tusen på ett bräde.
Handen var omlindad med en blodig näsduk och högra byxbenet uppfläkt från knät och ända ner.
Hur mycket fick den andra killen? frågade krögaren.
Hundra, blev svaret. Han ville inte göra det för ett nickel mindre, så sant som jag står här.
Det blir hundrafemti det, summerade krögaren. Men det är han värd, om jag inte är ett nöt.
Hundrövaren virade upp det blodiga bandaget och titta de på den sargade handen.
Bara man inte får rabies11...
Ja, får du inte det, så är det därför att du är född att hängas, inföll krögaren skrattande. Hör du, ge mej ett handtag här innan du får frakten, tillade han.
Yr i huvudet och halvt strypt, med olidliga smärtor i hals och tunga, försökte Buck resa sig till motvärn mot sina
plågoandar. Men han blev gång på gång omkullvräkt och i
det närmaste kvävd, tills de omsider hade lyckats fila av
det massiva mässingshalsband som han bar. Sedan lossa
des repet, och han slängdes in i en burliknande spjällåda.
Där låg han under resten av den tröttsamma natten och underhöll sin ilska och sårade stolthet. Han kunde omöjligt fatta vad det betydde, det hela. Vad ville de honom, dessa främmande karlar? Varför hade de stängt in honom i den här trånga buren? Han visste inte varför, men han kände sig modlös genom en obestämd förnimmelse av över hängande olycka. Flera gånger under natten for han, när dörren till skjulet slamrande öppnades, upp i väntan på att få se domaren eller i varje fall hans pojkar. Men det var aldrig någon annan än krögaren med sitt pussiga ansikte som kikade in på honom i det matta skenet från en talg dank12. Och var gång kvävdes det glada skall som redan vibrerade i Bucks strupe och förvandlades till ett ursinnigt morrande.
Men så småningom lämnade krögaren honom i fred, och på morgonen kom fyra karlar in och lyfte upp låren. Säkert flera som ville plåga honom, slöt sig Buck till, ty de såg elaka ut och var sjaskiga och ovårdade, och han stormade och rasade mot dem mellan spjälorna i buren. De bara skrattade och petade på honom med käppar, som han omedelbart anföll och satte tänderna i, ända tills det gick upp för honom att det var just det som människorna ville. Då lade han sig surmulet ner och lät dem lyfta in spjällådan i en vagn. Och nu började han och lådan som han var inburad i en färd som förde dem under många händer. Tjänstemännen inne på expressbyrån tog sig an honom; han forslades vidare i en annan vagn; en lastvagn förde honom i sällskap med en massa packlårar och paket om bord på en ångbåtsfärja. Från ångbåten forslades han på en
10 kung
11 dödlig sjukdom som man kan få
genom djurbett
12 ljus av talg 197
Där låg han under resten av den tröttsamma natten och underhöll sin ilska och sårade stolthet. Han kunde omöjligt fatta vad det betydde, det hela. Vad ville de honom, dessa främmande karlar? Varför hade de stängt in honom i den här trånga buren? Han visste inte varför, men han kände sig modlös genom en obestämd förnimmelse av över hängande olycka. Flera gånger under natten for han, när dörren till skjulet slamrande öppnades, upp i väntan på att få se domaren eller i varje fall hans pojkar. Men det var aldrig någon annan än krögaren med sitt pussiga ansikte som kikade in på honom i det matta skenet från en talg dank12. Och var gång kvävdes det glada skall som redan vibrerade i Bucks strupe och förvandlades till ett ursinnigt morrande.
Men så småningom lämnade krögaren honom i fred, och på morgonen kom fyra karlar in och lyfte upp låren. Säkert flera som ville plåga honom, slöt sig Buck till, ty de såg elaka ut och var sjaskiga och ovårdade, och han stormade och rasade mot dem mellan spjälorna i buren. De bara skrattade och petade på honom med käppar, som han omedelbart anföll och satte tänderna i, ända tills det gick upp för honom att det var just det som människorna ville. Då lade han sig surmulet ner och lät dem lyfta in spjällådan i en vagn. Och nu började han och lådan som han var inburad i en färd som förde dem under många händer. Tjänstemännen inne på expressbyrån tog sig an honom; han forslades vidare i en annan vagn; en lastvagn förde honom i sällskap med en massa packlårar och paket om bord på en ångbåtsfärja. Från ångbåten forslades han på en
10 kung
11 dödlig sjukdom som man kan få
genom djurbett
12 ljus av talg 197
ny lastvagn in i en stor järnvägsstation, där han slutligen
förpassades in i en godsvagn.
I två dygn släpades denna godsvagn framåt efter gällt visslande lok, och under dessa båda dygn fick Buck vara utan bade mat och dryck. I sin ilska hade han bemött tågpersonalens första försök till närmanden med ett ursin nigt morrande, och de hade hämnats genom att reta ho
nom. När han skälvande och skummande kastade sig mot lådans spjälor skrattade de och gjorde sig löjliga över ho nom. De morrade och skällde som avskyvärda hundar, jamade, flaxade med armarna och kraxade som kråkor. Det var mycket dumt alltsammans, det förstod han nog, men därför var det så mycket mera sårande för hans värdighet,
och hans ilska bara ökade. Hungern fäste han sig inte så mycket vid, men att han inte fick vatten innebar ett svårt lidande för honom och drev ursinnet till kokpunkten. Spänd och känslig som han var hade den dåliga behandlingen lett till feber hos honom, en feber som ökades genom inflamma tionen i den förtorkade och svullnade halsen och tungan.
En sak kunde han glädja sig åt: repet var borta från halsen. Det hade gett dem ett orättvist övertag, men nu när det var borta skulle de få se på annat. Aldrig mer skulle de kunna få något rep om halsen på honom. Det var då ett
som var säkert! På två hela dygn hade han varken ätit eller druckit, och under denna plågans tid hade det samlat sig inom honom en vrede som inte bådade gott för den som först rakade ihop med honom. Ögonen blev blodsprängda på honom, och han förvandlades till en rasande avgrunds ande. Så förändrad blev han att inte ens domaren Miller
skulle ha kunnat känna igen honom, och tågpersonalen drog en suck av lättnad när han skjutsades i väg till Seattle.
Fyra karlar släpade försiktigt låren från godsvagnen till en liten bakgård, som var omgiven av höga murar. En stor och grov karl i en röd tröja med en väl uttänjd halslinning kom ut och skrev pa i körkarlens bok. Det var nästa plågo ande, gissade Buck, och han vräkte sig ursinnigt mot
198
I två dygn släpades denna godsvagn framåt efter gällt visslande lok, och under dessa båda dygn fick Buck vara utan bade mat och dryck. I sin ilska hade han bemött tågpersonalens första försök till närmanden med ett ursin nigt morrande, och de hade hämnats genom att reta ho
nom. När han skälvande och skummande kastade sig mot lådans spjälor skrattade de och gjorde sig löjliga över ho nom. De morrade och skällde som avskyvärda hundar, jamade, flaxade med armarna och kraxade som kråkor. Det var mycket dumt alltsammans, det förstod han nog, men därför var det så mycket mera sårande för hans värdighet,
och hans ilska bara ökade. Hungern fäste han sig inte så mycket vid, men att han inte fick vatten innebar ett svårt lidande för honom och drev ursinnet till kokpunkten. Spänd och känslig som han var hade den dåliga behandlingen lett till feber hos honom, en feber som ökades genom inflamma tionen i den förtorkade och svullnade halsen och tungan.
En sak kunde han glädja sig åt: repet var borta från halsen. Det hade gett dem ett orättvist övertag, men nu när det var borta skulle de få se på annat. Aldrig mer skulle de kunna få något rep om halsen på honom. Det var då ett
som var säkert! På två hela dygn hade han varken ätit eller druckit, och under denna plågans tid hade det samlat sig inom honom en vrede som inte bådade gott för den som först rakade ihop med honom. Ögonen blev blodsprängda på honom, och han förvandlades till en rasande avgrunds ande. Så förändrad blev han att inte ens domaren Miller
skulle ha kunnat känna igen honom, och tågpersonalen drog en suck av lättnad när han skjutsades i väg till Seattle.
Fyra karlar släpade försiktigt låren från godsvagnen till en liten bakgård, som var omgiven av höga murar. En stor och grov karl i en röd tröja med en väl uttänjd halslinning kom ut och skrev pa i körkarlens bok. Det var nästa plågo ande, gissade Buck, och han vräkte sig ursinnigt mot
198
burspjälorna. Karlen smålog bistert och gick efter en yxa
och en påk.
Du tänker väl aldrig släppa ut honom här? frågade kusken.
Jovisst, svarade karlen och högg in på låren med yxan för att bända upp den.
De fyra karlarna som hade släpat in låren på gården skingrades ögonblickligen och beredde sig att betrakta för loppet från skyddade platser uppe på muren.
Buck kastade sig mot de splittrade träspjälorna, högg tänderna i dem och ryckte och stretade. Så fort yxan högg till på yttersidan var han där på insidan, morrande och gläfsande, lika ursinnigt ivrig att ta sig igenom som man nen i den röda tröjan var lugnt besluten att få ut honom.
Så där ja, din rödögda djävul! sa han när han hade fått upp en öppning tillräckligt stor för att Buck skulle kunna klämma sig igenom. Och i samma ögonblick släppte han yxan och flyttade över påken i högra handen.
Och Buck liknade sannerligen en rödögd djävul där han med raggen på ända, fradgan skummande om munnen och en vanvettig glimt i de blodsprängda ögonen kröp ihop för att ta sats för språnget. Rakt mot mannen vräkte han sin drygt sexti kilo tunga kropp med allt vad han var mäktig av ursinne ett ursinne som fått motta en extra laddning under de båda dygn han tvingats hålla tillbaka det. Men mitt i språnget, just som han skulle till att sluta tänderna om fienden, fick han ett slag som kom käkarna att slå ihop med en värkande smäll. Han tumlade över ända och dun sade till marken på ryggen och ena sidan. Aldrig förr hade han fått ett slag av en påk, och han kunde inte fatta vad det var. Med ett morrande som innehöll början till ett skall men än mer ett tjut var han på benen igen och tog ett nytt språng genom luften. Och på nytt kom slaget, och han slungades med ett brak till marken. Den gången förstod han att det var påken, men i sitt ursinne visste han inte vad försiktighet vill säga. Ett dussintal gånger anföll han, och
199
Du tänker väl aldrig släppa ut honom här? frågade kusken.
Jovisst, svarade karlen och högg in på låren med yxan för att bända upp den.
De fyra karlarna som hade släpat in låren på gården skingrades ögonblickligen och beredde sig att betrakta för loppet från skyddade platser uppe på muren.
Buck kastade sig mot de splittrade träspjälorna, högg tänderna i dem och ryckte och stretade. Så fort yxan högg till på yttersidan var han där på insidan, morrande och gläfsande, lika ursinnigt ivrig att ta sig igenom som man nen i den röda tröjan var lugnt besluten att få ut honom.
Så där ja, din rödögda djävul! sa han när han hade fått upp en öppning tillräckligt stor för att Buck skulle kunna klämma sig igenom. Och i samma ögonblick släppte han yxan och flyttade över påken i högra handen.
Och Buck liknade sannerligen en rödögd djävul där han med raggen på ända, fradgan skummande om munnen och en vanvettig glimt i de blodsprängda ögonen kröp ihop för att ta sats för språnget. Rakt mot mannen vräkte han sin drygt sexti kilo tunga kropp med allt vad han var mäktig av ursinne ett ursinne som fått motta en extra laddning under de båda dygn han tvingats hålla tillbaka det. Men mitt i språnget, just som han skulle till att sluta tänderna om fienden, fick han ett slag som kom käkarna att slå ihop med en värkande smäll. Han tumlade över ända och dun sade till marken på ryggen och ena sidan. Aldrig förr hade han fått ett slag av en påk, och han kunde inte fatta vad det var. Med ett morrande som innehöll början till ett skall men än mer ett tjut var han på benen igen och tog ett nytt språng genom luften. Och på nytt kom slaget, och han slungades med ett brak till marken. Den gången förstod han att det var påken, men i sitt ursinne visste han inte vad försiktighet vill säga. Ett dussintal gånger anföll han, och
199
fl
VII
var gang avvärjdes attacken av paken och han slogs ner.
Efter ett extra våldsamt slag kravlade han sig endast med
möda upp på fötter igen, för omtöcknad för att kunna göra
något mer utfall. Han raglade kraftlös omkring med blodet
flytande ur nos, mun och öron, så att den vackra pälsen
blev fläckig av blodigt drägel. Då tog karlen ett par steg
framåt och gav honom behärskat och överlagt ett fruk
tansvärt slag över nosen. All den pina han redan hade fått utstå var som ett intet i jämförelse med denna våldsamma smärta. Med ett rytande som lät som ett lejons i sitt ursinne
tansvärt slag över nosen. All den pina han redan hade fått utstå var som ett intet i jämförelse med denna våldsamma smärta. Med ett rytande som lät som ett lejons i sitt ursinne
kastade han sig på nytt mot karlen. Men denne flyttade
över påken från högra handen till den vänstra och grep
honom kallblodigt med ett tag om underkäken och bände
honom samtidigt nedåt och bakåt. Buck beskrev en full
komlig cirkel i luften och en halvcirkel och föll så med ett
brak till marken på huvudet och bringan.
En sista gång for han upp. Mannen gav honom det välberäknade slag som han avsiktligt hade hållit inne med till det ögonblicket, och Buck stöp dubbelvikt omkull, full komligt sanslös av smällen.
Det där är då en som begriper sej på att hantera hundar, det må jag säga! utbrast en av karlarna uppe på muren entusiastiskt.
Skulle då hellre vilja tämja en indianponny vilken dag som helst och rentav två på söndan, kom svaret från kör karlen, samtidigt som han klev upp i vagnen och manade på hästarna.
Buck kom till sans igen, men det var slut på hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han karlen i den röda tröjan.
Lystrar till namnet Buck, mumlade denne för sig själv och citerade13 därvid det brev från krögaren som hade föregått avsändandet av buren och dess innehåll. Så ja, Buck gubbe lilla, fortsatte han i fryntlig ton, nu har vi haft vårt lilla gruff, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid det. Du har fått lära dej veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll hund, ska du se att allt blir bra sen
ja, du kan inte få det bättre. Men är du elak, ska jag allt banka djävulskapet ur kroppen på dej. Har du förstått?
Medan han pratade klappade han oförskräckt det huvud som han så obarmhärtigt hade gått lös på, och även om raggen ofrivilligt reste sig på Buck när handen rörde vid honom, så fogade han sig i klapparna utan protester. När mannen gick efter vatten drack han begärligt och glufsade sedan i sig ett rejält mål rått kött, som han bit för bit tog emot ur mannens hand.
13 läste ur minnet
En sista gång for han upp. Mannen gav honom det välberäknade slag som han avsiktligt hade hållit inne med till det ögonblicket, och Buck stöp dubbelvikt omkull, full komligt sanslös av smällen.
Det där är då en som begriper sej på att hantera hundar, det må jag säga! utbrast en av karlarna uppe på muren entusiastiskt.
Skulle då hellre vilja tämja en indianponny vilken dag som helst och rentav två på söndan, kom svaret från kör karlen, samtidigt som han klev upp i vagnen och manade på hästarna.
Buck kom till sans igen, men det var slut på hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han karlen i den röda tröjan.
Lystrar till namnet Buck, mumlade denne för sig själv och citerade13 därvid det brev från krögaren som hade föregått avsändandet av buren och dess innehåll. Så ja, Buck gubbe lilla, fortsatte han i fryntlig ton, nu har vi haft vårt lilla gruff, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid det. Du har fått lära dej veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll hund, ska du se att allt blir bra sen
ja, du kan inte få det bättre. Men är du elak, ska jag allt banka djävulskapet ur kroppen på dej. Har du förstått?
Medan han pratade klappade han oförskräckt det huvud som han så obarmhärtigt hade gått lös på, och även om raggen ofrivilligt reste sig på Buck när handen rörde vid honom, så fogade han sig i klapparna utan protester. När mannen gick efter vatten drack han begärligt och glufsade sedan i sig ett rejält mål rått kött, som han bit för bit tog emot ur mannens hand.
13 läste ur minnet
201
var gång avvärjdes attacken av påken och han slogs ner.
Efter ett extra våldsamt slag kravlade han sig endast med
möda upp på fötter igen, för omtöcknad för att kunna göra
något mer utfall. Han raglade kraftlös omkring med blodet
flytande ur nos, mun och öron, så att den vackra pälsen
blev fläckig av blodigt drägel. Då tog karlen ett par steg
framåt och gav honom behärskat och överlagt ett fruk
tansvärt slag över nosen. All den pina han redan hade fått utstå var som ett intet i jämförelse med denna våldsamma smärta. Med ett rytande som lät som ett lejons i sitt ursinne
tansvärt slag över nosen. All den pina han redan hade fått utstå var som ett intet i jämförelse med denna våldsamma smärta. Med ett rytande som lät som ett lejons i sitt ursinne
kastade han sig på nytt mot karlen. Men denne flyttade
över påken från högra handen till den vänstra och grep
honom kallblodigt med ett tag om underkäken och bände
honom samtidigt nedåt och bakåt. Buck beskrev en full
komlig cirkel i luften och en halvcirkel och föll så med ett
brak till marken på huvudet och bringan.
En sista gång for han upp. Mannen gav honom det välberäknade slag som han avsiktligt hade hållit inne med till det ögonblicket, och Buck stöp dubbelvikt omkull, full komligt sanslös av smällen.
Det där är då en som begriper sej på att hantera hundar, det må jag säga! utbrast en av karlarna uppe på muren entusiastiskt.
Skulle då hellre vilja tämja en indianponny vilken dag som helst och rentav två på söndan, kom svaret från kör karlen, samtidigt som han klev upp i vagnen och manade på hästarna.
Buck kom till sans igen, men det var slut på hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han karlen i den röda tröjan.
Lystrar till namnet Buck, mumlade denne för sig själv och citerade13 därvid det brev från krögaren som hade föregått avsändandet av buren och dess innehåll. Så ja, Buck gubbe lilla, fortsatte han i fryntlig ton, nu har vi haft vårt lilla gruff, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid det. Du har fått lära dej veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll hund, ska du se att allt blir bra sen
ja, du kan inte få det bättre. Men är du elak, ska jag allt banka djävulskapet ur kroppen på dej. Har du förstått?
Medan han pratade klappade han oförskräckt det huvud som han så obarmhärtigt hade gått lös på, och även om raggen ofrivilligt reste sig på Buck när handen rörde vid honom, så fogade han sig i klapparna utan protester. När mannen gick efter vatten drack han begärligt och glufsade sedan i sig ett rejält mål rått kött, som han bit för bit tog emot ur mannens hand.
13 läste ur minnet 201
En sista gång for han upp. Mannen gav honom det välberäknade slag som han avsiktligt hade hållit inne med till det ögonblicket, och Buck stöp dubbelvikt omkull, full komligt sanslös av smällen.
Det där är då en som begriper sej på att hantera hundar, det må jag säga! utbrast en av karlarna uppe på muren entusiastiskt.
Skulle då hellre vilja tämja en indianponny vilken dag som helst och rentav två på söndan, kom svaret från kör karlen, samtidigt som han klev upp i vagnen och manade på hästarna.
Buck kom till sans igen, men det var slut på hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han karlen i den röda tröjan.
Lystrar till namnet Buck, mumlade denne för sig själv och citerade13 därvid det brev från krögaren som hade föregått avsändandet av buren och dess innehåll. Så ja, Buck gubbe lilla, fortsatte han i fryntlig ton, nu har vi haft vårt lilla gruff, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid det. Du har fått lära dej veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll hund, ska du se att allt blir bra sen
ja, du kan inte få det bättre. Men är du elak, ska jag allt banka djävulskapet ur kroppen på dej. Har du förstått?
Medan han pratade klappade han oförskräckt det huvud som han så obarmhärtigt hade gått lös på, och även om raggen ofrivilligt reste sig på Buck när handen rörde vid honom, så fogade han sig i klapparna utan protester. När mannen gick efter vatten drack han begärligt och glufsade sedan i sig ett rejält mål rått kött, som han bit för bit tog emot ur mannens hand.
13 läste ur minnet 201
Han var besegrad, det visste han, men han var inte
knäckt. Han insåg en gång för alla att han inte hade någon
chans att klara sig mot en man med en påk. Han hade lärt
sig läxan, och han skulle inte glömma den så länge han
levde. Knölpåken var som en uppenbarelse för honom.
Den invigde honom i den primitiva14, den urgamla lagens
välde, och han gick vid denna invigning sin del av vägen.
Livets realiteter15 framstod i en bistrare dager, men när han
oförskräckt såg denna verklighet i ögonen var det med all
den list och slughet väckt som fanns dold i hans natur. Allt
eftersom dagarna gick kom det upp fler hundar, i burar
eller ledda vid rep, somliga fogliga och stilla, andra ursinni
ga och tjutande och skällande så som han hade kommit
och alla utan undantag såg han passera under händerna på
mannen i den röda tröjan. Och för var gång Buck bevittna
de den grymma scenen inpräglades allt djupare i honom
den läxan: en man med knölpåk är en lagstiftare, en här
skare, som man måste lyda om också inte nödvändigtvis
ställa sig in hos. Det sista var något som Buck aldrig gjorde
sig skyldig till, även om han nog fick se många slagna
hundar som kröp inför mannen, viftade med svansen och
slickade hans hand. Men han såg också en hund som
varken ville ställa sig in eller lyda och som till slut miste
livet under kampen om herraväldet.
Titt och tätt kom det främmande män som talade ivrigt, fjäskande och i alla tonarter med karln i den röda tröjan. Och vid de tillfällen då pengar vandrade över till honom tog de främmande alltid med sig någon eller några av hundarna bort. Buck undrade vart de tog vägen, ty de kom aldrig tillbaka, men han hyste en stark ängslan för framti den och var glad var gång han inte hörde till de utvalda.
Till slut kom emellertid också hans tur, och den som avgjorde hans öde var en liten magerlagd karl som talade bruten engelska och gav ifrån sig en mängd främmande och besynnerliga utrop, som Buck inte förstod.
Titt och tätt kom det främmande män som talade ivrigt, fjäskande och i alla tonarter med karln i den röda tröjan. Och vid de tillfällen då pengar vandrade över till honom tog de främmande alltid med sig någon eller några av hundarna bort. Buck undrade vart de tog vägen, ty de kom aldrig tillbaka, men han hyste en stark ängslan för framti den och var glad var gång han inte hörde till de utvalda.
Till slut kom emellertid också hans tur, och den som avgjorde hans öde var en liten magerlagd karl som talade bruten engelska och gav ifrån sig en mängd främmande och besynnerliga utrop, som Buck inte förstod.
Sacredam! utbrast han då han fick syn på Buck. Det var
förbaske mej en grann hund! Vad ska ni ha för den?
Tre hundra och det är ändå rena vänpriset, kom svaret från karlen i den röda tröjan. Och eftersom det ju är rege ringen som betalar, så ska det väl inte behöva bli nåt mankemang16 eller hur, Perrault?
Perrault drog munnen till ett flin. Med tanke på att priset på hundar hade rakat enormt i höjden på grund av den ovanligt starka efterfrågan, var det inget oskäligt pris för ett så fint djur. Kanadensiska regeringen skulle inte förlora på affären; dess depescher17 skulle inte befordras långsamma re. Perrault begrep sig på hundar, och när han tittade på Buck visste han att det var en hund av det slag av vilket det bara går en på tusen ja, en på tiotusen, kommenterade han inom sig.
Buck såg hur pengar lämnades över från den ene till den andre och blev inte förvånad när han och Curly, en godmo dig newfoundlandshund, leddes bort av den lilla skinntorra karlen. Det var sista gången han såg mannen i den röda tröjan, och när Curly och han från Narwhals däck såg Seattle långsamt försvinna i fjärran var det också sista gång en han såg något av det varma sorlandet. Curly och han fördes av Perrault ner under däck och överlämnades åt en mörkhyad jätte som hette Frangois. Perrault var fransk kanadensare och svartmuskig, men Frangois var fransk kanadensare med indianblod och dubbelt så svartmuskig. Det var människor av ett för Buck alldeles nytt slag (han skulle få se många flera av deras art), och även om han inte kom att känna någon tillgivenhet för dem, så lärde han sig ändå så småningom att hysa en uppriktig respekt för dem. Han förstod snart att både Perrault och Frangois var heder liga karlar, lugna och opartiska när det gällde att skipa
rättvisa och dessutom alltför erfarna i fråga om hundar för att någon hund skulle kunna dra dem vid näsan.
På mellandäck ombord på Narwhal fick Buck och Curly sällskap med två andra hundar. Den ena var en stor snövit
Tre hundra och det är ändå rena vänpriset, kom svaret från karlen i den röda tröjan. Och eftersom det ju är rege ringen som betalar, så ska det väl inte behöva bli nåt mankemang16 eller hur, Perrault?
Perrault drog munnen till ett flin. Med tanke på att priset på hundar hade rakat enormt i höjden på grund av den ovanligt starka efterfrågan, var det inget oskäligt pris för ett så fint djur. Kanadensiska regeringen skulle inte förlora på affären; dess depescher17 skulle inte befordras långsamma re. Perrault begrep sig på hundar, och när han tittade på Buck visste han att det var en hund av det slag av vilket det bara går en på tusen ja, en på tiotusen, kommenterade han inom sig.
Buck såg hur pengar lämnades över från den ene till den andre och blev inte förvånad när han och Curly, en godmo dig newfoundlandshund, leddes bort av den lilla skinntorra karlen. Det var sista gången han såg mannen i den röda tröjan, och när Curly och han från Narwhals däck såg Seattle långsamt försvinna i fjärran var det också sista gång en han såg något av det varma sorlandet. Curly och han fördes av Perrault ner under däck och överlämnades åt en mörkhyad jätte som hette Frangois. Perrault var fransk kanadensare och svartmuskig, men Frangois var fransk kanadensare med indianblod och dubbelt så svartmuskig. Det var människor av ett för Buck alldeles nytt slag (han skulle få se många flera av deras art), och även om han inte kom att känna någon tillgivenhet för dem, så lärde han sig ändå så småningom att hysa en uppriktig respekt för dem. Han förstod snart att både Perrault och Frangois var heder liga karlar, lugna och opartiska när det gällde att skipa
rättvisa och dessutom alltför erfarna i fråga om hundar för att någon hund skulle kunna dra dem vid näsan.
På mellandäck ombord på Narwhal fick Buck och Curly sällskap med två andra hundar. Den ena var en stor snövit
14 ursprungliga 16 krångel
figur från Spetsbergen, som hade förts bort av kaptenen på
en valfångare och senare följt med på en geologisk expedi
tion in i The Barrens ödevidderna.
Han var vänlig på ett förrädiskt sätt, kunde smila en rätt upp i ansiktet samtidigt som han i smyg funderade ut något skurkstreck, som den gången då han stal en del av Bucks mat vid den första utfodringen18. Då Buck flög på honom för att näpsa19 honom, ven Frangois' piska klatschande genom luften och träffade först den skyldige, så att Buck bara hade att ta tillbaks sitt ben. Det var renhårigt gjort av Frangois, tyckte Buck, och karln steg med ens i hans aktning.
Den andra hunden gjorde inga försök till närmanden och blev heller inte själv föremål för några sådana försök från de andras sida, men han försökte heller inte stjäla från de nykomna. Det var en butter och knarrig typ, och han gjorde mycket tydligt klart för Curly att det enda han begärde var att få vara i fred och, än mera, att det kunde bli obehagligt om han inte fick det. Dave hette han, och han
bara åt och sov och gäspade och intresserade sig inte det ringaste för någonting, inte ens när Narwhal passerade Drottning Charlottes sund och rullade och stampade och krängde som om den hade varit besatt. När Buck och Curly började bli uppjagade, ja, var halvt från vettet av rädsla, lyfte han bara på huvudet som om han vore irriterad och gav dem en liknöjd blick, gäspade och föll i sömn igen.
Dygn efter dygn skakade fartyget till propellerns outtrött liga pulsslag, och trots att den ena dagen var den andra ganska lik, märkte Buck att det undan för undan blev allt kallare i luften. Slutligen stannade propellern en morgon, och en atmosfär20 av iver och nervositet kringvärvde allt liv ombord på Narwhal. Han kände det, liksom de andra hundarna, och förstod att det skulle ske någon förändring. Frangois kopplade flocken och förde den upp på däck.
Vid första steget på den kalla ytan däruppe sjönk Bucks fötter ner i någonting vitt och klafsigt, något som kändes som dy. Han ryggade fnysande bakåt. Mera av det vita stoftet föll
Han var vänlig på ett förrädiskt sätt, kunde smila en rätt upp i ansiktet samtidigt som han i smyg funderade ut något skurkstreck, som den gången då han stal en del av Bucks mat vid den första utfodringen18. Då Buck flög på honom för att näpsa19 honom, ven Frangois' piska klatschande genom luften och träffade först den skyldige, så att Buck bara hade att ta tillbaks sitt ben. Det var renhårigt gjort av Frangois, tyckte Buck, och karln steg med ens i hans aktning.
Den andra hunden gjorde inga försök till närmanden och blev heller inte själv föremål för några sådana försök från de andras sida, men han försökte heller inte stjäla från de nykomna. Det var en butter och knarrig typ, och han gjorde mycket tydligt klart för Curly att det enda han begärde var att få vara i fred och, än mera, att det kunde bli obehagligt om han inte fick det. Dave hette han, och han
bara åt och sov och gäspade och intresserade sig inte det ringaste för någonting, inte ens när Narwhal passerade Drottning Charlottes sund och rullade och stampade och krängde som om den hade varit besatt. När Buck och Curly började bli uppjagade, ja, var halvt från vettet av rädsla, lyfte han bara på huvudet som om han vore irriterad och gav dem en liknöjd blick, gäspade och föll i sömn igen.
Dygn efter dygn skakade fartyget till propellerns outtrött liga pulsslag, och trots att den ena dagen var den andra ganska lik, märkte Buck att det undan för undan blev allt kallare i luften. Slutligen stannade propellern en morgon, och en atmosfär20 av iver och nervositet kringvärvde allt liv ombord på Narwhal. Han kände det, liksom de andra hundarna, och förstod att det skulle ske någon förändring. Frangois kopplade flocken och förde den upp på däck.
Vid första steget på den kalla ytan däruppe sjönk Bucks fötter ner i någonting vitt och klafsigt, något som kändes som dy. Han ryggade fnysande bakåt. Mera av det vita stoftet föll
genom luften. Han ruskade på sig, men det kom bara mera
över honom. Han snusade nyfiket på det och slickade upp
litet med tungan. Det brände som eld, men i nästa ögon
blick var det borta. Det här var något som han inte kunde
bli klok på. Han prövade på det igen, med samma resultat.
De som såg honom brast hejdlöst i skratt, och Buck skäm
des utan att veta varför, ty det var första gången han såg
snö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar