tisdag 27 augusti 2013

Jorden runt på 80 dagar Jules Verne



Jorden runt 80 dagar

Den lugne och orubblige engelske gentlemannen Phile­ as Fogg ingår ett vad som går ut på att han skall kunna ta sig runt jorden på högst 80 dagar. Detta är långt före flygplanens och de snabba bilarnas tid. Mr Fogg använ­ der alla möjliga slags transportmedel: oceanångare, hästar, segelslädar, tåg och tom elefanter. Många svåra och farliga hinder dyker upp under resan, men mr Fogg har alltid klarat av dem ­ ofta med hjälp av sin franska betjänt Passepartout, en pigg och varmhjärtad ung man. Till hindren kan räknas den dumdryge men ener­ giske detektiven Fix, som fått för sig att mr Fogg är en efterspanad banktjuv. Den fjärde huvudpersonen i vårt avsnitt är mrs Aouda, en indisk prinsessa som Passe­ partout räddat undan en grym död i Indien.




Efter många besvärligheter under tågresan tvärs över USA, bla ett indianöverfall, når ressällskapet en kväll New York. Nu återstår bara sjöresan över Atlanten till England och London. Vid kajen får de fyra reda på att fartyget China, destinerat till England, har avgått 45 minuter tidigare.


TRETTIOANDRA KAPITLET
där Phileas Fogg direkt tar upp striden med ett oblitt öde

DET VERKADE SOM om China försvunnit med Phileas Foggs sista förhoppningar.
Ingen av de andra Europabåtarna var färdig att avgå, varken Vita Stjärnlinjens eller Hamburg­-Amerika­linjens.
Den första lägenheten var den franska ångaren Pereire, som skulle avgå den 14. Den gick dessutom inte till Liver­ pool utan direkt till Le Havre. Redan därigenom kunde den inte komma i fråga.
Passepartout var förkrossad. Att ha kommit fyrtiofem minuter för sent till båten var mer än han kunde bära. 


Allt var hans fel, som i stället för att hjälpa sin husbonde bara tornat upp hinder in hans väg. När han i minnet gick igenom resans alla malörer1 och tänkte på alla pengar, som mr Fogg tvingats ge ut för hans skull och på vadet, som nu tydligen skulle ruinera honom, anklagade han våldsamt sig själv.
Mr Fogg gjorde honom dock inga förebråelser. När de lämnat piren sade han bara:
­ Vi skall se vad vi kan göra i morgon. Kom nu.
Mr Fogg, mrs Aouda, Fix och Passepartout for över Hud­ sonfloden med färjan och tog en droska, som förde dem till hotell St. Nichols vid Broadway. Där fick man rum. Natten blev kort för Phileas Fogg, som sov utmärkt, men mycket lång för mrs Aouda och de övriga reskamraterna, som var
alltför upprörda för att kunna sova.
Dagen efter var det den
12 december. Från den 12 de­
cember klockan sju på morgonen till den 21 klockan åtta och fyrtiofem på kvällen var det nio dagar, tretton timmar och fyrtiofem minuter. Om mr Fogg således rest med den snabbgående China dagen förut så hade han hunnit fram till Liverpool och därefter till London i rätt tid.
Mr Fogg lämnade hotellet ensam, sedan han sagt till sin betjänt att vänta på honom och be mrs Aouda att hålla sig beredd.
Sedan for han ned till Hudsonfloden och började söka bland fartygen som låg för ankar. Flera båtar låg färdiga att avgå och väntade bara på tidvattnet, men de flesta av dem var segelfartyg.
Det verkade som om Phileas Foggs sista försök var dömt att misslyckas när han på en kabellängds håll vid Battery ute i floden upptäckte en propellerdriven ångbåt. Att döma av röken som bolmade från skorstenen, skulle fartyget snart avgå.
Phileas Fogg ropade an en roddbåt och någon minut senare var han vid Henriettas fallrepstrappa. Hon hade stålklätt skrov, men överbyggnaden var av trä.
Henriettas kapten befann sig ombord. Phileas Fogg steg upp på däck och bad att få tala med kaptenen. Han kom genast fram. Det var en femtio års man, en sjöbjörn som det inte verkade vara lätt att ha att göra med. Han hade stora ögon, var rödbrusig, rödhårig och hade brottarnacke.
­ Är ni kapten ombord? frågade mr Fogg.
­ Ja, det är jag.
­ Mitt namn är Phileas Fogg. Jag är från London.
­ Jag heter Andrew Speedy och är från Cardiff.
­ Ni seglar snart i väg?
­ Vi går om en timme.
­ Destination?
­ Bordeaux.
­ Vad har ni för last?
­ Vi kör med barlast, på dödfrakt.
­ Har ni passagerare?
­ Nej, vi tar aldrig emot passagerare. De är alltid besvär­
ligt och pratsamt gods.
­ Är båten snabbgående?
­ Mellan elva och tolv knop. Henrietta är en känd båt.
­ Har ni lust att föra mig och tre andra personer till
Liverpool?
­ Till Liverpool? Varför inte lika gärna till Kina?
­ Jag sade Liverpool.
­Nej!
­Nej?
­Nej.
Båten är destinerad till Bordeaux och jag går till
Bordeaux.
­ Inte till något pris?
Kaptenen talade i en ton som inte medgav någon invänd­ ning.
­ Men Henriettas redare..., återtog Phileas Fogg.
­ Det är jag som är redaren, svarade kaptenen. Det är min båt.
­ Får jag befrakta båten? ­ Nej.
1 missöden






—­ Phileas Fogg ändrade inte en min. Situationen var emel­ lertid allvarlig. / / Hittills hade mr Foggs pengar alltid besegrat hindren. Den här
gången gick det inte med pengar.
Men han måste finna ett sätt att komma över Atlanten

med båt, om han inte tänkte flyga över i ballong, något som var mycket riskabelt och dessutom inte gick att genom­ föra.
Det verkade emellertid som om Phileas Fogg fått en idé, ty han sade till kaptenen:
­ Vill ni ta oss med till Bordeaux?
­ Nej, inte ens om ni bjöd mig tvåhundra dollar. ­ Ni får tvåtusen dollar.
­ Per person?
­ Per person.
­ Och ni är fyra stycken?
­ Vi är fyra stycken.
Kapten Speedy började klia sig i huvudet. Han kunde tjäna åttatusen dollar utan att ändra resrutten. Det skulle tydligen löna sig att söka övervinna motviljan mot passage­ rare. Passagerare, som betalar tvåtusen dollar, är inte läng­ re passagerare utan dyrbart gods.
­ Vi går klockan nio, sade han bara, och ifall ni och de andra är ombord då...?
Klockan var halv nio. Med sitt vanliga lugn lät Phileas Fogg sig ros i land, tog en droska och hämtade mrs Aouda och Passepartout på hotellet. Han erbjöd till och med Fix att följa med. .
När Henrietta lättade ankar var alla ombord. Då Passe­ partout fick veta vad resan kostade utstötte han ett "Å", som genomlöpte hela tonskalan.
Detektiven Fix tänkte på att Bank of England skulle förlo­ ra mycket på den här affären. Han kalkylerade fram att även om mr Fogg inte skulle kasta mer pengar i sjön, så skulle kappsäcken vid framkomsten ändå vara länsad på sjutusen pund.




TRETTIOTREDJE KAPITLET
där Phileas Fogg visar sig kunna behärska situationen
En timme senare passerade ångaren Henrietta fyrskeppet, som markerar inloppet till Hudsonfloden, gick runt Sande Hook och stävade ut mot havet. Under dagen gick fartyget längs Long Island ända till Fire Islands fyr och lade sedan
153

om kursen mot öster. Fartyget sköt god fart.
Dagen efter, den 13 december klockan
tolv på dagen, steg en man upp på kommandobryggan för att konstatera solhöjden och ta besticket.2 Man tror förstås att det var
kapten Speedy. Inte alls. Det var Phileas Fogg Esq.
Vad
kapten Speedy beträffar var han väl inlåst i sin hytt,
där han utstötte fruktansvärda vrål och förbannelser.
Vad som hänt var helt enkelt följande. Phileas Fogg ville segla till Liverpool men kaptenen ville inte föra honom dit. hade Phileas Fogg gått med på att fara till Bordeaux, men under de trettio timmar han vistats ombord hade han manövrerat så skickligt med sina sedlar att hela besättning­ en, både däcksfolk och eldare, ett något tvivelaktigt säll­ skap, som för övrigt inte stod på särskilt god fot med kaptenen, helt var i hans hand. Det var därför Phileas Fogg förde befälet i stället för kapten Speedy, det var därför kaptenen satt instängd i sin hytt, det var slutligen därför som Henrietta lade om kursen till Liverpool. Av mr Foggs
sätt att navigera framgick klart, att han varit sjöman.
Hur det hela slutade får
vi veta senare. Mrs Aouda var i varje fall mycket orolig men sade ingenting om sin ängslan. Fix stod i början alldeles häpen. Passepartout å sin sida
fann det hela storartat.
Mellan elva och tolv knop, hade kapten Speedy sagt och
Henrietta höll verkligen denna medelfart.
Om sjön inte
blev alltför hård eller vinden slog om till
östlig, om någon olycka inte inträffade eller maskinen gick kaputt, skulle Henrietta kunna göra resan New York­Liver­ pool på nio dygn mellan den 12 och den 21 december. Vid ankomsten kunde visserligen affären med Henrietta jämte misstanken att mr Fogg begått stölden i Bank of England möjligen föra denne gentleman längre än han önskade.
Under de första dygnen förlöpte allt väl. Sjön var inte alltför grov, vinden var stadigt nordöstlig så att man kunde sätta till segel för att driva upp hastigheten. Henrietta sköt fart som en riktig atlantångare.
154
Passepartout var stormförtjust. Han konstaterade entusi­ astiskt sin husbondes senaste bedrift, vars konsekvenser han inte förstod. Besättningen hade aldrig sett en så glad och uppspelt karl. Han blev god vän med matroserna och förvånade dem med sin vighet. Han bjöd dem på goda drinkar och både däcksfolket och eldarna arbetade som hjältar för hans skull. Hans goda humör smittade alla. Han hade glömt det förflutna, alla faror och bekymmer. Han tänkte bara på hur nära man var målet för resan och stund­ om riktigt kokade han av iver att komma fort fram. Det verkade som om han själv blivit upphettad av elden under Henriettas ångpannor. Ofta strök den förträfflige mannen kring Fix och såg på honom med en blick som sade en hel del, men sade ingenting. Vänskapen dem emellan var i svalaste laget.
För övrigt förstod Fix inte längre någonting. Kuppen på Henrietta, bestickningen3 av besättningen, åsynen av Fogg som skicklig sjöman, allt detta var häpnadsväckande. Han visste inte längre vad han skulle tro. Men varför inte, en gynnare som började med att stjäla femtiotusen pund kan mycket väl sluta med att stjäla ett fartyg. Och Fix var givetvis benägen att tro, att Henrietta under Foggs befäl inte alls skulle gå till Liverpool utan att tjuven, numera piraten, skulle sätta kurs på någon plats där han kunde känna sig trygg. Man måste medge, att det låg något i denna tankegång, och Fix började ångra att han någonsin lagt sig i den här affären. Kapten Speedy fortsatte att vråla i hytten och Passepartout, som fått i uppdrag att se till att han fick mat, var mycket försiktig fastän han själv var så stark. Mr Fogg å sin sida låtsades inte om att det fanns en kapten ombord.
Den 13 passerade man New Foundlandsbankarna. Det är farliga farvatten. Särskilt under vintern blåser det hårt och tjockan ligger tät. Barometern hade sjunkit häftigt sedan föregående dag och bådade omslag i vädret. Det blev också kallare under natten och vinden slog över till sydostlig.
2 lägesbestämning
3 mutandet 155

156
Detta försvårade läget. För att inte komma ur kursen blev mr Fogg tvungen att ta ner seglen och låta elda på för fullt. Icke desto mindre minskades farten på grund av den grova sjögången, de långa dyningarna som bröts mot stäven. Fartyget stampade och krängde i den hårda sjön. Brisen ökade efter hand till orkan och det var fara värt att Henriet­ ta inte skulle lyckas hålla kursen utan drivas mot det okän­ das alla risker.
Passepartouts ansikte mörknade i takt med himlen och under två dygn gick den förträfflige mannen i ständig ångest. Men Phileas Fogg var en djärv sjöman som förstod att hålla havet stången. Han höll alltjämt kursen till och med utan att slå ned farten. Vågorna slog ofta över Hen­ riettas däck men hon klöv dem stadigt. Ibland snurrade propellern i luften när ett vattenberg lyfte aktern ur vågor­ na, men framåt gick det.
Stormen ökade emellertid inte så mycket som man fruk­ tat. Men den var olyckligtvis stadigt sydöstlig, varför man inte kunde sätta till segel.
Den 16 december hade sjuttiofem dagar förflutit sedan avresan från London. Henrietta var i själva verket inte oroväckande försenad. Man hade kommit nästan halvvägs och de farligaste passagerna hade redan passerats. Under sommartid hade man varit säker på att lyckas, men nu var det vinter och då var man prisgiven åt vädrets nycker. Passepartout avstod från att yttra sig. Inom sig hoppades han ännu på att maskinen skulle rädda dem när vinden svek. Men samma dag kom maskinisten upp däck och hade ett samtal med mr Fogg. Passepartout kände sig oro­ lig utan att veta varför. Han skulle velat skänka bort ett av sina öron för att höra vad de sade till varandra. Han upp­ fattade emellertid några ord av samtalet.
­ Ni är säker på vad ni säger? sade mr Fogg.
­ Ja visst, sir, svarade maskinisten. Glöm inte att vi eldat under alla pannorna ända sedan båten gick, och om vi hade tillräckligt med kol för att från New York till
Bordeaux för halv maskin så betyder inte det att de räcker för att köra med full maskin från New York till Liverpool!
­ Jag återkommer, svarade mr Fogg.
Passepartout hade förstått. Han blev ännu mera orolig.
Kolen höll på att ta slut.
­ Om husbonden kan klara den här saken, sade han till
sig själv, ja, då är han verkligen mer än människa.
När han mötte
Fix kunde han inte låta bli att sätta honom
in i situationen.
­ Ni tror då att vi är på väg till Liverpool? sade detek­
tiven sammanbitet.
­ Ja, visst tusan!
­ Idiot, svarade detektiven, ryckte på axlarna och gick sin
väg.
Passepartout var nära att handgripligt tacka för kompli­
mangen, vars verkliga betydelse han för övrigt inte förstod, men han sade sig att den stackars Fix måste vara mycket sårad i sin egenkärlek över att så klumpigt ha följt ett falskt spår jorden runt. Han avstod.
Vad skulle Phileas Fogg nu göra? Det var svårt att säga. Det verkade emellertid som om denne flegmatiske4 herre fattat ett beslut, ty samma kväll kallade han på maskinisten och sade:
­ Elda för fullt under pannorna tills bränslet är slut! Kort därefter bolmade röken ännu tjockare ur Henriettas
skorsten.
Fartyget fortsatte
alltså för full maskin, men två dagar
därefter, den 18, meddelade maskinisten att kolen skulle ta slut under dagens lopp.
­ Fortsätt att elda för fullt, svarade mr Fogg.
Sedan Phileas Fogg vid tolvtiden mätt solhöjden och räknat ut fartygets position kallade han på Passepartout och gav honom order att hämta kapten Speedy. Detta var som att be den förträfflige mannen att släppa lös en tiger och när han gick ner i kajutan på akterdäck sade han till sig själv:
4 tröge, sävlige 157

158
­ Javisst, från kölen till masttoppen, det vill säga allt som är av trä.
­ Gott. Riv ner allt som är av trä inombords och elda med virket.
Man förstår att det gick åt mycket trä för att hålla ång­ trycket uppe. Den dagen gick kajutorna, ruffarna, hytterna, trävirket i skansen och trossbottnarna. Dagen därpå, den 19 december, kapade man och klöv masterna, rår och spiror försvann under pannorna. Besättningen arbetade med liv och lust. Passepartout sågade och högg, arbetade för tio. De hade alla gripits av förstörelseraseri.
Följande dag, den 20, strök bastingeringen6, väggarnas träbeklädnad och större delen av däcken med. Henrietta började mer och mer att likna en ponton. Denna dag hade man känning med Irlands kust och fyren Fastenet. Men klockan tio på kvällen hade man emellertid endast nått till höjden av Queenstown. Phileas Fogg hade bara tjugofyra
5 nordamerikan 6 utbyggnad på relingen 159
­ Vad han kommer att bli förbannad!
Några minuter senare visade sig kapten Speedy skrikan­

de och svärjande på däck. Han var som en bomb färdig att explodera.
­ Var är vi? var det första han fick fram mellan kväv­ ningsanfallen av raseri.
­ Var är vi? upprepade han med blodsprängt ansikte.
neriet. Visserligen uppgick den stulna summan till femtio­ tusen pund, men i alla fall.
När Andrew Speedy stoppat pengarna i fickan sade mr Fogg:
­ Ni är kanske förvånad över allt det här. Ni bör veta att jag förlorar tjugotusen pund om jag inte är tillbaka i Lon­ don den 21 december klockan åtta och fyrtiofem på kvällen.
Jag missade båten från New York och då ni nu vägrade att segla mig till Liverpool.. .
­ Det gjorde jag för femtiotusen djävlar rätt i, skrek An­ drew Speedy, ty jag har tjänat minst fyrtiotusen dollar på affären.
Sedan sade han i lugnare ton:
­ Vet ni en sak, kapten?
­ Fogg.
­ ... kapten Fogg, ni är som en riktig yankee5.
­ Omkring sjuhundrasjuttio sjömil från Liverpool, svara­ de mr Fogg lugnt.
­ Pirat! skrek Andrew Speedy.
­ Jag har låtit er komma hit, kapten...
­ Sjörövare!
­ ... komma hit, kapten, fortsatte Phileas Fogg, för att be
er att få köpa båten.
­ Nej, för tusan djävlar, aldrig!
­ Jag blir nämligen tvungen att bränna opp den.
­ Bränna opp min båt!
­ Ja, åtminstone överbyggnaden av trä, för kolen är slut. ­ Bränna opp min båt! utbrast kapten Speedy skrikande.
Han fick knappast fram orden i ilskan. En båt värd femtio­ tusen dollar.
­ Var så god, här är sextiotusen dollar, svarade Phileas Fogg och räckte fram en bunt sedlar åt kaptenen.
Detta hade en underbar inverkan på Andrew Speedy. På ett ögonblick glömde han all sin ilska, arresten, motviljan för sin passagerare. Fartyget var tjugo år gammalt. Det här var en glänsande affär. Bomben kunde inte längre explodera.
­ Jag får väl behålla järnskrovet, sade han med egendom­ ligt mild röst.
­ Järnskrovet och maskinen. Affären är alltså klar? ­ Topp.
Andrew Speedy tog sedelbunten, räknade sedlarna och lät dem försvinna i fickan.
Passepartout hade bleknat. Fix höll på att få dåndimpen. Mr Fogg hade nu gett ut nära tjugotusen pund och dess­ utom lät han kaptenen behålla både järnskrovet och maski­
Och när han sagt detta, som han trodde var en kompli­ mang, skulle han gå sin väg då Phileas Fogg plötsligt sade:
­ Och nu tillhör båten mig?

160
161
timmar sig för att hinna fram till London. Det var precis den tid Henrietta behövde för att nå Liverpool, även om hon gick för full maskin. Och bränslet skulle inte räcka.
­ Jag beklagar verkligen, sir, sade då kapten Speedy, som blivit intresserad av hur det hela skulle avlöpa. Allt är emot er! Vi är ännu bara på höjden av Queenstown.
­ Å, sade mr Fogg, är det ljusen från Queenstown, som man ser där borta?
­Ja.
­ Kan vi gå in i hamnen där?
­ Inte förrän om tre timmar. När det är högvatten.
­ väntar vi, svarade Phileas Fogg lugnt utan att med
en min visa att han ännu en gång tänkte fresta lyckan och söka besegra alla svårigheter.
Queenstown var en hamn vid irländska kusten, där oceanångarna som kom från Förenta staterna slängde ner postsäckarna för att de skulle befordras snabbare. De sän­ des genast till Dublin med expresståg, och därifrån med snabbgående båtar till Liverpool. det sättet vann man tolv timmar, enär oceanångarna var mindre snabbgående
än dessa postbåtar. Denna möjlighet tänkte Phileas Fogg nu utnyttja. I stället för att nästa kväll komma till Liverpool med Henrietta skulle han vara där vid tolvtiden på dagen och följaktligen hinna fram till London före klockan åtta och fyrtiofem på kvällen.
Omkring klockan ett på natten löpte Henrietta vid flodtid in i Queenstowns hamn. Mr Fogg fick ett kraftigt handslag av kapten Speedy, som han lämnade på det skövlade farty­ get, vilket i alla fall fortfarande var värt minst halva köpe­ skillingen.
Passagerarna gick genast i land. Fix fick i detta ögonblick den vilda idén att arrestera mr Fogg. Ändå gjorde han det inte! Varför? Vad försiggick inom honom? Hade han till slut insett att han gjort ett misstag? Fix lämnade honom emel­ lertid inte ur sikte. Tillsammans med honom, mrs Aouda och Passepartout, som brann av iver, steg han upp på tåget
i Queenstown klockan halv två på natten och kom till Dublin i gryningen. Där gick samtliga ombord på en av de snabbgående båtar som upprätthåller trafiken mellan Irland och England.
Klockan tjugo minuter i tolv den 21 december steg Phi­ leas Fogg ner på kajen i Liverpool. Nu hade han bara sex timmar kvar till London.
I samma ögonblick gick Fix fram till honom, lade handen på hans skuldra, visade häktningsordern och frågade:
­ Ni är Phileas Fogg?
­ Ja, sir.
­ I drottningens namn arresterar jag er!
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET
där Passepartout får tillfälle att hitta ­på en rysansvärd ordlek
Phileas Fogg var arresterad. Han satt inspärrad i ett vakt­ rum i Custom House, tullhuset i Liverpool, och skulle där tillbringa natten i väntan på att föras till London.
I samma ögonblick som mr Fogg häktades ville Passepar­ tout kasta sig över detektiven men hindrades av tillskyn­ dande poliser. Mrs Aouda blev mycket förskräckt över vad som hänt men förstod ingenting av det hela. Passepartout förklarade allt för henne. Den hederlige och modige mr Fogg, som hon hade att tacka för sitt liv, satt nu anhållen som en simpel tjuv. Den unga kvinnan protesterade van­ mäktigt med tårar i ögonen men kunde ingenting göra för att rädda sin räddare.
Fix hade arresterat mr Fogg därför att han ansåg det vara sin plikt. Domstolen fick avgöra om han var skyldig eller ej. Passepartout greps av den förfärliga tanken, att det var
han som var skuld till alltihop. Varför hade han inte talat om allt för mr Fogg? Fix hade ju röjt sin egenskap av detektiv och berättat om sitt uppdrag. Om mr Fogg under­ rättats hade han säkert inför Fix kunnat bevisa sin oskuld. I varje fall skulle Fix inte fått resa jorden runt på hans

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar