Elddonet
Ur Sagor av HANS CHRISTIAN ANDERSEN
Ur Sagor av HANS CHRISTIAN ANDERSEN
"Det kom en soldat marscherande framåt landsvägen: ett tu, ett tu!"
Så börjar sagan om Elddonet. Denna inledningsmening är typisk för sagoberättaren H C Andersen enkel, rakt på sak, direkt in i handlingen och skriven som om den kom direkt ur en sagoberättares mun. Ett tu, ett tu!
Vi brukar skilja mellan folksagor och konstsagor. Folksagor kallas de uråldriga berättelser som vi inte vet var de kommer ifrån och som inte har någon namngiven författare. När sagorna kom på modet i Europa under 1700 och 1800talen började en del författare att skriva nya sagor. Den ojämförligt störste och mest berömde av dessa är dansken Hans Christian Andersen, vars konstsagor läses över hela världen.
Elddonet ingick i hans första sagosamling, Eventyr fortalte for b0rn, och den bygger på en historia en folksaga som han hört i sin fattiga barndom i Odense. Men han berättar den på sitt alldeles speciella sätt.
Det kom en soldat marscherande framåt landsvägen: ett tu, ett tu! Han hade sin ränsel på ryggen och en sabel vid sidan, för han hade varit ute i kriget, och nu skulle han hem. Så mötte han en gammal häxa på landsvägen; hon var så otäck, hennes underläpp hängde ända ner på bröstet.
Hon sade: God afton, soldat, det var en fin sabel och en stor ränsel du har! Du är då en riktig soldat! Nu ska du få så mycket pengar du vill ha!
Tack ska du ha, gamla häxa, sade soldaten.
Ser du det där stora trädet? sade häxan och pekade på trädet som stod bredvid dem. Det är alldeles ihåligt inuti! Det ska du klättra upp i toppen på, så får du se ett hål som du kan glida ner i, och så kommer du långt ner i trädet! Jag ska binda ett rep om livet på dig, så kan jag hissa upp dig igen när du ropar på mig!
Och vad ska jag nere i trädet att göra? frågade soldaten.
Hämta pengar! sade häxan. Du ska veta att när du kom mer ner i botten på trädet så är du i en stor gång; där är all deles ljust, för där brinner flera hundra lampor. Så ser du tre dörrar, dem kan du låsa upp, nyckeln sitter i. Går du in i den första kammaren ser du mitt på golvet en stor kista, och på den sitter en hund.
Han har ögon så stora som ett par tekoppar, men det ska du inte bry dig om! Jag ger dig mitt blårutiga förkläde, det ska du breda ut på golvet. Gå sen kvickt fram och ta hunden, sätt honom på mitt förkläde, öppna kistan och ta så många slantar du vill ha. Det är kop parpengar alltihop, men vill du hellre ha silver ska du gå in i nästa rum. Där sitter en hund som har ögon så stora som kvarnhjul, men det ska du inte bry dig om, utan sätt honom på mitt förkläde och ta av pengarna! Vill du däremot ha guld så kan du få det också, så mycket du orkar bära, om du går in i den tredje kammaren. Men hunden som sitter på penningkistan där har ögon så stora som Rundetaarn*. Det är en baddare till hund, må du tro! Men det ska du inte bry om.
Nå, får jag repet om livet då, sade soldaten.
Här är det, sade häxan, och här är mitt blårutiga förkläde. Så klättrade soldaten upp i trädet, lät sig firas ner i hålet och stod nu, som häxan hade sagt, i den stora gången där de många hundra lamporna brann.
Nu öppnade han den första dörren. Hu, där satt hunden med ögon så stora som tekoppar och glodde på honom!
Du var mig en näpen gynnare, sade soldaten, satte honom på häxans förkläde och tog så många kopparslantar som fick rum i hans ficka, stängde kistan, lyfte upp hunden på den igen och gick in i det andra rummet. Oj oj, där satt hunden med ögon så stora som kvarnhjul!
Du borde inte stirra så på mig, sade soldaten, du kan få ont i ögonen! Och så satte han hunden på häxans förkläde. Men då han såg de många silverslantarna i kistan kastade han bort alla kopparmynten han hade och fyllde fickan och ränseln med rena silvret. Så gick han in i den tredje kamma ren. Nej, det var för otäckt! Hunden därinne hade verkligen ögon så stora som Rundetaarn, och de snurrade runt i skal len som ett par hjul!
God afton, sade soldaten och tog åt kasketten*, för en sådan hund hade han aldrig skådat förr. Men då han hade sett litet på honom tänkte han att nu kan det vara nog, lyfte ner honom på golvet och öppnade kistan. Kors i allsin dar så mycket guld där fanns! Han kunde köpa hela Köpenhamn för det, och bakelsegummornas sockergrisar och alla tennsoldater, piskor och gunghästar i hela världen! Ja, det var minsann pengar! Soldaten kastade alla silverslan tarna som han hade fyllt sina fickor och sin ränsel med och dig om. Sätt honom bara på mitt förkläde, så gör han dig inget ont, och ta ur kistan så mycket guld du vill ha!
Här är det, sade häxan, och här är mitt blårutiga förkläde. Så klättrade soldaten upp i trädet, lät sig firas ner i hålet och stod nu, som häxan hade sagt, i den stora gången där de många hundra lamporna brann.
Nu öppnade han den första dörren. Hu, där satt hunden med ögon så stora som tekoppar och glodde på honom!
Du var mig en näpen gynnare, sade soldaten, satte honom på häxans förkläde och tog så många kopparslantar som fick rum i hans ficka, stängde kistan, lyfte upp hunden på den igen och gick in i det andra rummet. Oj oj, där satt hunden med ögon så stora som kvarnhjul!
Du borde inte stirra så på mig, sade soldaten, du kan få ont i ögonen! Och så satte han hunden på häxans förkläde. Men då han såg de många silverslantarna i kistan kastade han bort alla kopparmynten han hade och fyllde fickan och ränseln med rena silvret. Så gick han in i den tredje kamma ren. Nej, det var för otäckt! Hunden därinne hade verkligen ögon så stora som Rundetaarn, och de snurrade runt i skal len som ett par hjul!
God afton, sade soldaten och tog åt kasketten*, för en sådan hund hade han aldrig skådat förr. Men då han hade sett litet på honom tänkte han att nu kan det vara nog, lyfte ner honom på golvet och öppnade kistan. Kors i allsin dar så mycket guld där fanns! Han kunde köpa hela Köpenhamn för det, och bakelsegummornas sockergrisar och alla tennsoldater, piskor och gunghästar i hela världen! Ja, det var minsann pengar! Soldaten kastade alla silverslan tarna som han hade fyllt sina fickor och sin ränsel med och dig om. Sätt honom bara på mitt förkläde, så gör han dig inget ont, och ta ur kistan så mycket guld du vill ha!
Det var ju inte så tokigt, sade soldaten. Men vad ska jag ge dig i gengäld, din gamla häxa? För något vill väl du också ha, kan jag tänka!
Nej, sade häxan, inte en skilling vill jag ha! Du ska bara hämta ett gammalt elddon åt mig som min farmor glömde när hon sist var där nere!
24 Hans Christian Andersen
stoppade dit guld i stället. Ja, alla fickorna, ränseln, kasket ten och stövlarna blev så fulla att han knappt kunde gå. Nu hade han pengar! Hunden satte han upp på kistan, smällde igen dörren och ropade upp i trädet: Hissa upp mig nu, gamla häxa!
Har du elddonet med dig? frågade häxan.
Det var sant, sade soldaten, det hade jag rent glömt av. Och så gick han och hämtade det. Häxan hissade upp honom, och så stod han åter på landsvägen med fickor, stövlar, ränsel och kaskett fulla med guldpengar.
Vad ska du med elddonet till? undrade soldaten.
Det angår dig inte! sade häxan. Nu har du ju fått pengar, ge mig elddonet!
Prat, sade soldaten, tala bara om vad du ska ha det till, annars drar jag min sabel och hugger huvudet av dig!
Nej, sade häxan.
Då högg soldaten huvudet av henne. Där låg hon! Men han knöt in alla sina pengar i hennes förkläde, tog det som ett knyte på ryggen, stoppade elddonet i fickan och gick raka vägen till staden.
Det var en vacker stad, och på det allra vackraste värds huset tog han in, beställde de allra bästa rummen och mat som han tyckte om, för nu var han rik när han hade så mycket pengar.
Tjänaren som skulle borsta hans stövlar tyckte nog att det var ett par löjliga gamla stövlar en så rik herre hade, men soldaten hade ännu inte köpt sig nya. Nästa dag fick han stövlar att gå i och kläder som var fina! Nu hade han blivit en förnäm herre, och folk berättade för honom om all den grannlåt som fanns i deras stad, och om kungen, och vilken vacker prinsessa hans dotter var.
stoppade dit guld i stället. Ja, alla fickorna, ränseln, kasket ten och stövlarna blev så fulla att han knappt kunde gå. Nu hade han pengar! Hunden satte han upp på kistan, smällde igen dörren och ropade upp i trädet: Hissa upp mig nu, gamla häxa!
Har du elddonet med dig? frågade häxan.
Det var sant, sade soldaten, det hade jag rent glömt av. Och så gick han och hämtade det. Häxan hissade upp honom, och så stod han åter på landsvägen med fickor, stövlar, ränsel och kaskett fulla med guldpengar.
Vad ska du med elddonet till? undrade soldaten.
Det angår dig inte! sade häxan. Nu har du ju fått pengar, ge mig elddonet!
Prat, sade soldaten, tala bara om vad du ska ha det till, annars drar jag min sabel och hugger huvudet av dig!
Nej, sade häxan.
Då högg soldaten huvudet av henne. Där låg hon! Men han knöt in alla sina pengar i hennes förkläde, tog det som ett knyte på ryggen, stoppade elddonet i fickan och gick raka vägen till staden.
Det var en vacker stad, och på det allra vackraste värds huset tog han in, beställde de allra bästa rummen och mat som han tyckte om, för nu var han rik när han hade så mycket pengar.
Tjänaren som skulle borsta hans stövlar tyckte nog att det var ett par löjliga gamla stövlar en så rik herre hade, men soldaten hade ännu inte köpt sig nya. Nästa dag fick han stövlar att gå i och kläder som var fina! Nu hade han blivit en förnäm herre, och folk berättade för honom om all den grannlåt som fanns i deras stad, och om kungen, och vilken vacker prinsessa hans dotter var.
Var kan man få se henne? frågade soldaten.
Henne får man alls inte se, sade de allesamman, hon bor
i ett stort kopparslott med många murar och torn! Ingen
utom kungen får gå in och ut hos henne, för det har blivit
spått att hon ska bli gift med en simpel soldat, och det tyck
er inte kungen om!
Henne skulle jag allt vilja se! tänkte soldaten, men det
kunde han ju rakt inte få lov till.
Nu levde han livets glada dagar, gick på teatern, åkte i den
kungliga parken och gav de fattiga mycket pengar, och det var vackert gjort av honom. Han mindes gott från svunna dagar hur svårt det var att inte äga en skilling!
Nu var han rik, hade fina kläder och fick många vänner, och de sade allesamman att han var en trevlig karl, en riktig kavaljer, och det tog soldaten alls inte illa upp. Men då han varje dag gav ut pengar och inte tjänade något hade han till slut inte mer än två skillingar kvar och måste flytta ifrån de
vackra rummen, där han hade bott, till en liten kammare all deles uppe under taket, borsta sina stövlar själv och laga dem med en stoppnål, och ingen av hans vänner kom och hälsade på honom, för det var så många trappor att gå i.
Så var det en mörk kväll, och han hade inte ens råd att köpa sig ett ljus. Men sa kom han att tänka på att det lag en liten ljusstump i elddonet som han hade tagit med sig från det ihåliga trädet, det som häxan hissade ner honom i.
Han plockade fram elddonet och ljusstumpen, men i detsamma som han slog eld och gnistorna sprutade från flintan flög dörren upp, och framför honom stod hunden med ögon så stora som tekoppar, den som han hade sett nere i trädet, och hunden sade: Vad befaller min herre?
Vad nu då! sade soldaten. Det var ett lustigt elddon, jag kan alltså få vad jag vill ha! Skaffa mig litet pengar, sade han till hunden, och vips var den försvunnen och vips var den tillbaka igen och höll en stor påse full med slantar i gapet.
Henne skulle jag allt vilja se! tänkte soldaten, men det
kunde han ju rakt inte få lov till.
Nu levde han livets glada dagar, gick på teatern, åkte i den
kungliga parken och gav de fattiga mycket pengar, och det var vackert gjort av honom. Han mindes gott från svunna dagar hur svårt det var att inte äga en skilling!
Nu var han rik, hade fina kläder och fick många vänner, och de sade allesamman att han var en trevlig karl, en riktig kavaljer, och det tog soldaten alls inte illa upp. Men då han varje dag gav ut pengar och inte tjänade något hade han till slut inte mer än två skillingar kvar och måste flytta ifrån de
vackra rummen, där han hade bott, till en liten kammare all deles uppe under taket, borsta sina stövlar själv och laga dem med en stoppnål, och ingen av hans vänner kom och hälsade på honom, för det var så många trappor att gå i.
Så var det en mörk kväll, och han hade inte ens råd att köpa sig ett ljus. Men sa kom han att tänka på att det lag en liten ljusstump i elddonet som han hade tagit med sig från det ihåliga trädet, det som häxan hissade ner honom i.
Han plockade fram elddonet och ljusstumpen, men i detsamma som han slog eld och gnistorna sprutade från flintan flög dörren upp, och framför honom stod hunden med ögon så stora som tekoppar, den som han hade sett nere i trädet, och hunden sade: Vad befaller min herre?
Vad nu då! sade soldaten. Det var ett lustigt elddon, jag kan alltså få vad jag vill ha! Skaffa mig litet pengar, sade han till hunden, och vips var den försvunnen och vips var den tillbaka igen och höll en stor påse full med slantar i gapet.
Nu visste soldaten vilket märkvärdigt elddon det var! Slog han eld en gång kom hunden som satt på kistan med kopparslantar, slog han två gånger kom den som hade sil verpengar och slog han tre kom den som hade guld. Åter flyttade han in i de vackra rummen därnere och fick de fina kläderna på sig, och nu kände alla hans vänner honom, och de höll så mycket av honom.
Så tänkte han en gång: Det är i alla fall konstigt att man inte får se prinsessan, hon ska ju vara så vacker, det säger alla, men vad hjälper det när hon alltid sitter i det där stora kopparslottet med alla tornen! Kan jag rakt inte få se henne? Var har jag mitt elddon?
Och så slog han eld, och vips kom hunden med ögon så stora som tekoppar.
Det är visserligen mitt i natten, sade soldaten, men jag ville så innerligt gärna se prinsessan, bara ett endaste ögon blick!
Hunden for strax ut genom dörren och dök upp igen med prinsessan innan soldaten visste ordet av. Hon satt och sov på ryggen på hunden och var så vacker att vem som helst kunde se att det var en riktig prinsessa. Soldaten kunde inte på villkor låta bli, han måste kyssa henne, för han var en riktig soldat.
Hunden sprang så tillbaka igen med prinsessan, men då det blev morgon och kungen och drottningen drack te, sade prinsessan att hon hade drömt en så underlig dröm under natten, om en hund och en soldat. Hon hade ridit på hun den, och soldaten hade kysst henne.
Det var just en snygg historia! sade drottningen.
Nu skulle en av de gamla hovdamerna vaka vid prinsessans säng nästa natt för att se om det verkligen var en dröm, eller vad det kunde vara.
Soldaten längtade alldeles förskräckligt efter att få se den vackra prinsessan igen, och så kom då hunden om natten, tog henne och sprang så fort han kunde. Men den gamla hovdamen tog sjöstövlar på sig och sprang lika fort efter. Då hon såg att de försvann in i ett stort hus tänkte hon att nu vet jag var det är, och hon ritade med krita ett stort kors på porten. Så gick hon hem och lade sig, och hunden kom tillbaka med prinsessan. Men då han såg att det var ritat ett kors på porten där soldaten bodde tog han också en bit krita och satte kors på alla portarna i hela stan, och det var förståndigt gjort, för nu kunde ju inte hovdamen hitta den rätta porten när det var kors på allesamman.
Tidigt på morgonen kom kungen och drottningen, den gamla hovdamen och alla officerarna för att se var prinses san hade varit.
Där är det, sade kungen då han upptäckte den första porten med kors på.
Nej, här är det, söta du, sade drottningen som såg en annan port med kors på.
Men där är ett och där är ett! sade de allesamman; var de tittade var det kors på portarna. Så då begrep de att det inte tjänade något till att leta.
Men drottningen var en mycket klok kvinna, hon kunde mer än åka i kaross. Hon tog sin stora guldsax, klippte sönder ett stycke siden och sydde en liten näpen påse. Den fyllde hon med små fina bovetegryn och band fast på prinses sans rygg, och när det var gjort klippte hon ett litet hål på påsen, så att grynen kunde rinna ut hela vägen där prinsessan färdades.
Om natten kom hunden tillbaka, tog prinsessan på sin
rygg och sprang med henne till soldaten som höll så mycket
av henne och så gärna skulle ha velat vara prins för att få
henne till hustru.
Hunden märkte inte alls att grynen sipprade ut ända från slottet och till soldatens fönster där han sprang upp på väg gen med prinsessan. På morgonen kunde kungen och drott ningen se var deras dotter hade varit, och så tog de soldaten och satte honom i finkan.
Där satt han. Hu, vad det var mörkt och tråkigt, och så sade de till honom: I morgon blir du hängd. Det var inte roligt att höra, och sitt elddon hade han glömt hemma på värdshuset. På morgonen såg han genom järngallret i det lilla fönstret folk som skyndade ut ur stan för att se honom hängas. Han hörde trummorna och såg soldater marschera. Alla människor sprang i väg; där var också en skomakarpojke med förskinn* och tofflor, han satte av i en sådan galopp att hans ena toffel flög av och åkte ända bort till muren där soldaten satt och kikade ut mellan järnstängerna.
Hej, skomakarpojke, du ska inte ha så brått, sade soldaten till honom, det blir i alla fall inget av förrän jag kommer. Vill du inte kila dit där jag har bott och hämta mitt elddon, så ska du få fyra skilling. Men du måste lägga benen på ryggen!
Skomakarpojken ville gärna ha de fyra skillingarna, och han rusade i väg efter elddonet, gav soldaten det och ja, nu ska vi få höra!
Utanför staden hade man rest en stor galge, och runt om
förskinn arbetsförkläde av skinn
Hunden märkte inte alls att grynen sipprade ut ända från slottet och till soldatens fönster där han sprang upp på väg gen med prinsessan. På morgonen kunde kungen och drott ningen se var deras dotter hade varit, och så tog de soldaten och satte honom i finkan.
Där satt han. Hu, vad det var mörkt och tråkigt, och så sade de till honom: I morgon blir du hängd. Det var inte roligt att höra, och sitt elddon hade han glömt hemma på värdshuset. På morgonen såg han genom järngallret i det lilla fönstret folk som skyndade ut ur stan för att se honom hängas. Han hörde trummorna och såg soldater marschera. Alla människor sprang i väg; där var också en skomakarpojke med förskinn* och tofflor, han satte av i en sådan galopp att hans ena toffel flög av och åkte ända bort till muren där soldaten satt och kikade ut mellan järnstängerna.
Hej, skomakarpojke, du ska inte ha så brått, sade soldaten till honom, det blir i alla fall inget av förrän jag kommer. Vill du inte kila dit där jag har bott och hämta mitt elddon, så ska du få fyra skilling. Men du måste lägga benen på ryggen!
Skomakarpojken ville gärna ha de fyra skillingarna, och han rusade i väg efter elddonet, gav soldaten det och ja, nu ska vi få höra!
Utanför staden hade man rest en stor galge, och runt om
förskinn arbetsförkläde av skinn
Elddonet 29
den stod soldaterna och hundratusentals människor. Kungen och drottningen satt på en ståtlig tron mitt emot domaren och hela rådet.
Soldaten stod redan uppe på stegen, men då de skulle lägga snaran om hans hals sade han att innan en syndare led sitt straff brukade man ju alltid låta honom få en oskyldig önskan uppfylld. Han ville så gärna röka en pipa tobak, det var ju den sista pipa han fick i denna världen.
Det ville inte kungen neka honom, och så tog soldaten sitt elddon och slog eld ett, två, tre! och där stod alla hun darna, den med ögon så stora som tekoppar, den med ögon som kvarnhjul och den som hade ögon så stora som Rundetaarn.
Hjälp mig nu så jag inte blir hängd! sade soldaten, och då rusade hundarna på domaren och hela rådet, högg en i benen och en annan i näsan och kastade dem högt upp i luf ten så att de föll ner och gick alldeles i kras.
Jag vill inte! sade kungen, men den största hunden tog både honom och drottningen och kastade dem efter alla de andra, då blev soldaterna förfärade, och allt folket ropade:
Lille soldat, du ska bli vår kung och få den vackra prinsessan!
Så satte de soldaten i kungens kaross, och alla tre hundarna dansade framför den och ropade hurra, och pojkarna visslade i fingrarna och soldaterna skyldrade gevär. Prinsessan kom ut ur kopparslottet och blev drottning, och det hade hon ingenting emot!
Bröllopet varade i åtta dagar, och hundarna satt med till bords och gjorde stora ögon.
den stod soldaterna och hundratusentals människor. Kungen och drottningen satt på en ståtlig tron mitt emot domaren och hela rådet.
Soldaten stod redan uppe på stegen, men då de skulle lägga snaran om hans hals sade han att innan en syndare led sitt straff brukade man ju alltid låta honom få en oskyldig önskan uppfylld. Han ville så gärna röka en pipa tobak, det var ju den sista pipa han fick i denna världen.
Det ville inte kungen neka honom, och så tog soldaten sitt elddon och slog eld ett, två, tre! och där stod alla hun darna, den med ögon så stora som tekoppar, den med ögon som kvarnhjul och den som hade ögon så stora som Rundetaarn.
Hjälp mig nu så jag inte blir hängd! sade soldaten, och då rusade hundarna på domaren och hela rådet, högg en i benen och en annan i näsan och kastade dem högt upp i luf ten så att de föll ner och gick alldeles i kras.
Jag vill inte! sade kungen, men den största hunden tog både honom och drottningen och kastade dem efter alla de andra, då blev soldaterna förfärade, och allt folket ropade:
Lille soldat, du ska bli vår kung och få den vackra prinsessan!
Så satte de soldaten i kungens kaross, och alla tre hundarna dansade framför den och ropade hurra, och pojkarna visslade i fingrarna och soldaterna skyldrade gevär. Prinsessan kom ut ur kopparslottet och blev drottning, och det hade hon ingenting emot!
Bröllopet varade i åtta dagar, och hundarna satt med till bords och gjorde stora ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar