Uppgift Amerikanska revolutionen år 1776

Amerikanska revolutionen år 1776

A. Se film

Se valfri kortfilm om amerikanska revolutionen på so-rummet



Se filmen två och två, tillsammans med din bänkkompis...
Ta reda på:

• När?
• Var?
• Hur?
• Varför?
• Konsekvenser? 

Diskutera filmen och frågorna med bänkkompisen, har ni förstått filmen? 

--------------------------



B. Skriv på Blogger

1. Skriv en egen sammanfattning av filmen (löpande text)
(utgå från frågorna när, var, hur varför och konsekvenser) (minst 50ord)


2 Eget resonemang (löpande text)(minst 100ord, gärna fler)

Hjälpfrågor för ditt resonemang:
Vad tycker du om händelsen? Argument för/ argument mot
Finns det något eller några problem? Vilka? Varför?
Hade man kunnat göra på något annat sätt? Hur i så fall? Andra lösningar?
Hur hade du agerat om du deltagit?

Kan du se några likheter eller skillnader mellan den franska revolutionen och den amerikanska revolutionen?

Använd följande sex begrepp i ditt resonemang; 
monarki/ republik/ demokrati/ diktatur/ privilegier/ ideologi/ revolution

----------------------------
Sista fem minuterna...

3 Gå in på din "klasslistekompis" (närmast efter dig på klasslistan) Blogger...
Läs och ge respons på kompisens resonemang kring franska revolutionen/ håller du med kompisen? Varför/varför inte?

"Äventyret i grottan" av Mark Twain

Äventyret i grottan
Ur Tom Sawyers äventyr av MARK TWAIN

Författaren Samuel Langhorne Clemens var främst humorist. Det påstås att när han klättrade upp i talarstolen för att hålla ett föredrag började folk skaka av skratt redan innan han sagt något. Under sin pseudonym Mark Twain blev han världsbe­ römd för sina böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Tom Sawyer älskar BeckyThatcher, domarens dotter. De
lever båda i ett litet sömnigt samhälle intill Mississippifloden i den djupaste amerikanska södern någon gång under första hälften av 1800­talet. Det är slavtider. Nu händer det sig att Tom och hans vän Huckleberry Finn en natt blir vittne till ett mord inne på en mörk, ödslig kyrkogård, ett mord där halvblo­ det Indian­Joe är inblandad...
En liten tid senare ärTom och hans älskade Becky ­ de är väl ungefär elva år ­ med på en skolutflykt till en berömd grotta. Men de vet inte vad som döljer sig där inne! 

Tom och Becky trippade nedför de dunkla gångarna till­ sammans med de andra deltagarna och såg de välbekan­ta undren i grottan som bar en smula överdrivna namn såsom
"Vardagsrummet", "Katedralen", "Aladdins palats" osv.


Så började kurragömman och Tom och Becky deltog i den entusiasm tills den började bli en aning tröttsam. Då vandrade de nedför en buktande gång medan de höll sina ljus högt och läste de intrasslade nät som bestod av namn, data, postadresser och motton som grottans väggar hade dekorerats med av sot från ljusen.

De gick på måfå under ivrigt samtal och märkte knappt att de nu var i en del av grottan, där väggarna inte var pryd­ da med inskrifter. De rökte dit sina egna namn under en överhängande klipphylla och fortsatte.
Nu kom de till en plats där en liten ström av vatten sipp­ rade över en tröskel och medförde kalksediment, vilket hade format ett Niagara av spetsverk och skum i blank och oför­störbar sten under sakta framflytande tidrymder.

Tom klämde in sin lilla kropp bakom fallet för att upplysa Becky om det. Han fann då att det dolde en sorts naturlig trappa som gick ned mellan trånga väggar, och genast grep honom ambitionen att upptäcka den. Becky var med om det och de gjorde ett märke med sot från ljuset för framtida behov och startade på sin tur.

De gick den ena vägen efter den andra, långt ner i de hemli­ ga djupen av grottan, gjorde ett märke till och vek av på nytt för att upptäcka något nytt att berätta för världen däruppe.
På ett ställe hittade de en rymlig sal, från vars tak en mängd blanka stalaktiter'' hängde ned, lika långa som en mans ben. De gick runt därinne och beundrade allt detta och lämnade salen igen genom en av de många gångar som ledde dit. Och denna förde dem snart till en förtrollad källa, vars
bassäng var utsmyckad med frostliknande figurer av glittran­ de kristaller. 
Källan fanns i mitten av en grotta vars väggar stöttades av många fantastiskt formade pelare som hade bil­dats genom att stalaktiter och stalagmiter* mötts, resultatet av århundradenas oupphörliga vattendropp.

Under taket hade stora mängder fladdermöss hängt sig fast i stora knutar ­ tusentals på ett ställe. Ljusen störde dju­ren, och de kom nedflygande i hundratal, pipande och slåen­ de i raseri efter ljuslågorna. Tom kände till detta och faran i djurens beteende. Han fattade Beckys hand och skyndade in med henne i den första korridor som öppnade sig och det var inte för snart, ty en fladdermus släckte Beckys ljus med sin vinge medan hon sprang ut ur salen.

Fladdermössen jagade barnen ett bra stycke, men flykting­arna kastade sig in i varje ny gång som öppnade sig och till slut blev de av med de farliga odjuren.
Tom hittade strax därpå en underjordisk sjö som sträckte sig långt in i skymningen tills dess form försvann i skuggor­na. Han ville utforska dess stränder, men beslöt att det var bäst att sitta ned och vila lite först.

Nu först lade den djupa stillheten sin fuktvåta hand över barnens sinnen. Becky sa:
­Kors, jag har inte tänkt på det ­ men det tycks vara väl­digt längesen vi hörde något från de andra.
­Jag tänkte just det, Becky. Vi är nog långt under dem, och jag vet inte hur långt norrut eller åt söder eller öster eller åt vilket annat håll. Vi kan inte höra dem här.
Becky blev allvarsam.
­Jag undrar hur länge vi varit här nere, Tom? Det är bäst att gå tillbaka. 
-Ja, jag antar det är bäst. Kanske det är bäst. 

Kan du hitta vägen, Tom? Det är bara vint och krokigt alltihop.

­ Jag tror jag skulle kunna hitta vägen, men så har vi ju fladdermössen. Om de släcker våra ljus är vi i en hemsk klämma. Låt oss försöka hitta nån annan väg så vi slipper gå igenom hos dem igen.
­ Ja, men jag hoppas vi inte går vilse. Det vore förskräck­ligt. Och hon ryste till vid tanken på denna kusliga möjlighet.

De började gå genom en korridor och följde den i tystnad ett långt stycke, tittade in i varje ny öppning för att se om det fanns något som de kände igen kring den, men allt var främmande. Becky gav akt på hans ansikte för ett hoppfyllt tecken och han sa då uppmuntrande:
­ Det går fint. Det är inte den här gången, men vi kommer dit strax! Men han kände sig mindre och mindre hoppfull vid varje missräkning och började nu ta av in i korsande gångar på måfå, i det förtvivlade hoppet att hitta en som var den rätta. 

Han sa ännu att det var "fint" men nu låg en sådan blytyngd av rädsla på hans hjärta att orden hade för­lorat sin klang och det lät som om han sagt "Allt är förlo­rat!" Becky klängde sig fast intill honom i rädslans ångest och försökte tappert hålla tillbaka tårarna, men till slut kom de. 

Då sa hon:
­Tom, bry dig inte om fladdermössen ­ låt oss gå tillbaka den vägen! Vi tycks ju bara gå mer och mer vilse.
Tom stannade.
­ Lyssna! sa han.
Orörd stillhet, en tystnad så djup att även deras andedrag tydligt hördes. Tom gav till ett rop. Det for ekande bort genom de tomma gångarna och dog ut på avstånd i ett svagt ljud som liknade ett gäckande skratt.

­ O, gör inte om det, Tom, det är så kusligt, sa Becky.
­Det är kusligt, men jag borde nog ropa, de skulle kunna höra oss. Och han ropade på nytt.
Detta "skulle kunna" var ännu mer fyllt av isande rädsla än det spöklika skrattet de hört, ty det förrådde att hoppet var ute. 

Barnen stod stilla och lyssnade, men de hörde inget svar. Tom vände tillbaka i sina spår med detsamma och skyndade på. Men det dröjde bara lite innan en viss osäker­ het i hans sätt förrådde ännu ett hemskt faktum för Becky: Han kunde inte hitta tillbaka samma väg!
­O,Tom,duglömdeattgöramärken!

­Javisst, jag var så dum, Becky! Jag trodde inte att vi skulle vilja gå tillbaka den vägen. Nej, jag kan inte hitta till­ baka till fladdermössen. Det är hoptrasslat alltihop.
­Tom! Tom! Vi är förlorade! Vi är förlorade! Vi kan aldrig, aldrig komma ut ur denna hemska plats. Åh, varför lämnade vi de andra?

Hon sjönk ned på marken och brast ut i så häftig gråt att Tom skrämdes av tanken att hon kunde förlora förståndet eller dö av skrämsel. Han satte sig ner bredvid henne och lade sin arm om henne, och hon begravde ansiktet vid hans bröst och klängde sig fast vid honom, medan hon gav luft åt sin rädsla och sin sorg och de avlägsna ekona vände alltihop till hånande skratt. 

Tom bad henne att försöka hoppas igen, men hon sa att det kunde hon inte. Då började han klandra och vara ovettig mot sig själv för att han fört henne in i denna hemska situation, och det gav bättre resultat. Hon sa att hon skulle försöka vara modig och hoppas igen, och att hon skulle gå upp och följa honom vart han än ville gå, bara han inte talade på det sättet mera. Ty han var inte mer att klandra än hon, sa hon. 

De gick vidare ­ utan mål ­ gick på slump, ty allt de kunde göra var att röra på sig och fortsätta med det. En liten stund tycktes deras hopp leva upp igen ­ inte för att de hade någon orsak till det, utan bara för att det ligger i hop­ pets natur att börja om igen ända tills lusten försvunnit genom ständig vana vid nederlag.

Tom tog Beckys ljus och blåste ut det. Denna handling betydde så mycket. Inga ord behövdes. Becky förstod och allt hennes hopp dog ut igen. Hon visste att Tom hade ett helt ljus och tre eller fyra stumpar i sin ficka ­ men han måste ändå spara.

Så småningom tog tröttheten ut sin rätt, barnen försökte att inte låtsa om den, ty det var svårt att tänka på att sätta sig ner när tiden var så dyrbar och när rörelse, i vilken rikt­ ning som helst, åtminstone var något som kunde bära frukt. Men att sitta ner var bara att inbjuda döden och korta av dess förföljelse.

Slutligen kunde Beckys svaga lemmar inte bära henne längre. Hon satte sig ner. Tom vilade tillsammans med henne och de talade om hemmet, om sina vänner i byn och om de bekväma sängarna och framför allt ­ om ljuset! Becky grät och Tom försökte hitta på något sätt att trösta henne, men alla hans uppmuntringsförsök hade blivit nötta av för trägen användning, så nu lät de som hån. Tröttheten föll så häftigt över Becky att hon slumrade in. Tom var tacksam. Han satt och tittade in i hennes spända ansikte och såg hur det släta­ des ut och blev naturligt under inflytande av angenäma drömmar. Sakta kom ett leende fram på hennes läppar och stannade där. Det fridfulla ansiktet sände på något sätt ut lugn och läkedom till hans egen själ, och hans tankar vand­ rade i väg till gångna tider och drömmande minnen. 

Medan han var djupt inne i dessa syner, vaknade Becky med ett friskt litet skratt ­ men det dog på hennes läppar och ett

jämrande följde det.
­Ah, hur kunde jag sova! Jag önskar att jag aldrig, aldrig,
aldrig hade vaknat! Nej, nej, Tom, det menar jag inte. Se inte så på mig. Jag ska inte säga så mer!

­Jag är glad att du har sovit, Becky ­ du kommer att känna dig utvilad nu och nu ska vi hitta vägen ut.
­Vi kan försöka, Tom! Men jag såg ett så underbart land­ skap i min dröm. Jag antar att vi snart kommer dit.
­ Kanske inte, kanske inte. Ruska upp dig, Becky, och låt oss fortsätta att leta.
De steg upp och vandrade i väg, hand i hand och utan hopp. De försökte uppskatta hur länge de hade varit i grot­ tan nu, men allt de visste var att det tycktes som dagar och veckor, och ändå var det klart att så länge kunde det inte vara, för deras ljus var inte slutbrunna ännu.

En lång stund senare ­ de kunde inte säga hur lång ­ sa Tom att de måste gå tysta och lyssna efter vattendropp ­ de måste hitta en källa. Och de hittade också en och Tom sa att det var tid att vila på nytt. Båda var hemskt trötta, men Becky sa att hon kunde nog gå lite till. Hon var överraskad att höra att Tom sa nej. Hon kunde inte förstå det. De satte sig ner och Tom satte fast sitt ljus på väggen framför dem med lite lera. Tankarna arbetade, men ingenting sas på en stund.
Becky bröt tystnaden:
­ Tom, jag är så hungrig.
Tom tog fram något ur sin ficka.
­

Kommer du ihåg den här? frågade han. Becky nästan log. ­ Det är vår bröllopstårta, Tom

Ja, jag önskar att den var stor som en tunna, ty det är allt vi har med oss.
­Jag räddade den från utflykten för att vi skulle ha den att sova och drömma på, Tom, just på det sätt som vuxna gör med bröllopstårta ­ men nu blir den vår.
 ­
Hon fullbordade inte meningen. Tom delade kakan och Becky åt med god aptit, medan Tom gnagde på sin hälft. Det fanns massor av kallt vatten att avsluta festen med. Så små­ ningom ville Becky att de skulle gå vidare igen. Tom satt tyst ett ögonblick. Så sa han:
­Becky, står du ut med att höra vad jag tänker säga? Becky bleknade, men sa att hon trodde att hon kunde. ­Jo, Becky, vi måste stanna här där det finns vatten att
dricka. Den där lilla stumpen är vårt sista ljus!

Becky gav åter efter för tårar och klagan. Tom gjorde vad
han kunde för att trösta henne, men med litet resultat. Slutligen sa Becky:
­Tom!
­Ja, Becky?
­De kommer att sakna oss och leta efter oss!
­Ja, det kommer de att göra.
­Kanske de letar efter oss nu!
­Ja, jag antar att de gör det. Jag hoppas det.
­När kommer de att sakna oss, Tom?
­När de kommer tillbaks till båten, antar jag.
­Tom, det kanske är mörkt då ­ upptäcker de då att vi
saknas?
­Jag vet inte. Men din mamma kommer att sakna dig så
fort de kommer hem.
Ett skrämt uttryck i Beckys ansikte kom Tom att inse att
han sagt en blunder. Becky skulle ju inte komma hem den kvällen! 

De blev tysta och tankfulla. Ett nytt utbrott av tårar från Becky efter ett ögonblick visade Tom att samma tanke han tänkt slagit henne också ­ att hela söndagsförmiddagen kanske gick innan missis Thatcher upptäckte att Becky inte stannat över hos Harpers. Barnen fäste sina blickar på den lilla ljusstumpen och såg den smälta ned sakta och skonings­ löst, såg den halvtumshöga veken stå ensam ett tag, såg den lilla flamman skjuta upp och falla, skjuta upp och falla, klättra uppför den lilla rökpelaren, dröja vid dess topp ett ögonblick och sedan ­ det ogenomträngliga mörkrets fasor härskade.

Hur långt efter detta det var då Becky kom till svagt med­ vetande igen, gråtande i Toms armar, kunde ingen av dem säga. Allt de visste var att efter en, som det föreföll dem, väldig tidrymd hade de båda två vaknat ur sömnens med­ vetslöshet och börjat sina lidanden på nytt. Tom sa att det måste vara söndag nu, kanske måndag. Han försökte få Becky att prata, men hennes sorg var för tung, allt hennes hopp var borta. Tom sa att de måste ha saknats för längesen och att sökandet efter dem pågick utan alla tvivel. Han skul­ le ropa och kanske någon skulle komma då. Han försökte detta, men ekona svarade så hemskt borta i det avlägsna mörkret att han inte gjorde om försöket.
Timmarna gick och hungern kom och torterade de båda fångarna på nytt. En del av Toms halva tårta var kvar, de delade den och åt upp den. Men de tycktes bara bli hungrig­ are av det än de varit förut. Den lilla munsbiten bara retade aptiten.
Rätt vad det var sa Tom:
­Sch! Hörde du?
Båda höll andan och lyssnade. Ett ljud hördes som liknadedet svagaste rop i fjärran. Genast svarade Tom och tog Becky i handen och började leta sig i väg genom korridorer­ na i ljudets riktning. Så lyssnade han igen och återigen hör­ des ropet och nu tydligen lite närmare.

­Det är de! ropade Tom. De kommer! Följ med, Becky ­ nu är vi snart räddade!
Fångarnas glädje var närapå överväldigande. Men deras hastighet var liten därför att avgrunder var vanliga här och dem måste man akta sig för. De kom strax till en och måste stanna. Den kunde vara en meter djup eller hundra och det gick inte att komma över den. Tom lade sig framstupa och kände efter så långt han kunde ­ ingen botten! De måste stanna där och vänta tills räddarna kom. De lyssnade ­ nu blev ropen allt avlägsnare! Ett ögonblick eller två till ­ och de hördes inte mer. Vilken hjärtslitande missräkning! Tom hallåade tills han blev hes men det tjänade ingenting till. Han pratade hoppfullt med Becky, men en evighet av ångest­
fullt lyssnande passerade och ingenting mera hördes.
Barnen trevade sig tillbaka till källan. Den trista tiden slä­
pade sig fram, de sov ett tag igen och vaknade uthungrade och skräckslagna. Tom antog att det måste vara tisdag nu.

Han fick en idé. Det var några sidogångar nära intill. Det vore bättre att utforska några av dem än 
känna tyngden av sysslolösheten. Han tog fram en draklina ur sin ficka, band fast den vid ett utsprång och han och Becky började gå och linda ut linan allteftersom de gick. Efter tjugu steg slutade korridoren med en liten plattform som en trampolin. Tom föll på knä och kände under den och försökte sedan se hur långt han kunde sträcka sig runt hörnet med sina händer. Han gjorde en ansträngning och sträckte sig ändå lite längre åt höger, och i detta ögonblick, inte tjugu meter bort, kom en mänsklig hand som höll ett ljus fram bakom en klippa! 

Tom satte i med ett jublande rop, och ögonblickligen följdes handen av den kropp den hörde till ­ Indian­Joes! Tom blev paralyserad, han kunde inte röra sig ur fläcken. Han var oerhört lättad nästa ögonblick av att se att "spanjoren" tog till flykten och försvann ur sikte. Tom undrade varför Joe inte hade känt igen hans röst och kommit över och dödat honom för att han vittnat i rätten. Men ekona måtte ha ändrat hans röst ­ ja så var det utan tvivel, resonerade han. Toms rädsla slappade varenda muskel i hans kropp. Han sa till sig själv att om han hade styrka nog att kravla sig tillba­ ka till källan skulle han stanna där och ingenting skulle fres­ ta honom att löpa risken att möta Indian­Joe på nytt. Han var försiktig med att inte tala om för Becky vad han hade sett. Han sa att han bara hade ropat på måfå.

Men hunger och förtvivlan är starkare än fruktan i det långa loppet. Ännu en lång väntan vid källan och ännu en lång sömn medförde förändringen. Barnen vaknade, torte­ rade av en rasande hunger. De trodde att det måste vara onsdag eller torsdag eller kanske till och med fredag eller lördag, och sökandet efter dem hade nog upphört. Tom föreslog att han skulle utforska ännu en passage. Han var villig att riskera att möta Indian­Joe och allt annat. Men Becky var mycket matt. Hon hade sjunkit ihop i en trött apati och ville inte upp ur den. 

Hon sa att hon skulle vänta nu där hon var, och dö där ­ det kunde inte dröja länge. Hon sa åt Tom att gå med draklinan och leta om han ville det, men hon bad honom komma tillbaka då och då och tala med henne. Och hon fick honom att lova att när den förfärliga stunden kom så skulle han vara hos henne och hålla hennes hand tills allt var över. Tom kysste henne meden kvävande känsla i sin strupe och försökte visa hur säker han var på att hitta dem som letade efter dem eller en utgång i grottan ­ sedan tog han draklinan i sin hand och trevade sig i väg på händer och knän, sjuk av hunger och slagen av onda aningar.

Tisdag eftermiddag kom och gick över i skymning. St. Peter­shurg sörjde ännu. De vilsegångna barnen hade inte blivit funna. Offentliga böner hade uppsänts för dem och många privata också som hade bedjarens hela själ i sig ­ men ännu kom inga goda nyheter från grottan.

Majoriteten av letarna hade gett upp saken och gått tillba­ ka till sina dagliga sysselsättningar, sägande att det ju var tydligt att barnen aldrig mer kunde anträffas. Missis Thatcher var mycket sjuk och ibland yrade hon. Folk sa att det var hjärtslitande att höra henne ropa på sitt barn och resa på huvudet och lyssna en hel minut varje gång och sen trött lägga tillbaks det igen med ett jämrande. Moster Polly hade fallit ihop i en orörlig melankoli och hennes grå hår hade nästan blivit vitt. Byn gick till vila tisdag natt, i sorg och övergivenhet.

Omkring midnatt hördes en vild ringning från kyrkklock­ orna och inom ett ögonblick var gatorna fyllda av halvkläd­ da, tokiga människor som ropade: ­Vakna och kom ut! Man har funnit dem! De är räddade! Stekpannor och horn lades till oväsendet, befolkningen samlades och tågade ned till floden, mötte barnen som åkte i en öppen vagn dragen av ropande byinvånare, trängdes kring vagnen och anslöt sig till dess hemfärd och tågade ståtligt uppför huvudgatan under hurra efter hurra

Byn var illuminerad *, ingen gick till sängs igen, det var den största natt den lilla orten någonsin upplevt. Under den första halvtimmen tågade en procession genom domare Thatchers hus, högg tag i de räddade och kysste dem, tryck­ te missis Thatchers händer, försökte tala men kunde inte och lät sina tårar regna över hela platsen.
Moster Pollys lycka var fullkomlig och missis Thatchers närapå. Den skulle bli fullständig så snart budet med nyhet­ erna nått fram till grottan och till hennes man.

Tom låg på en soffa med ett ivrigt lyssnande auditorium kring sig och talade om historien om det märkliga äventyret och stoppade in många slående ting att pryda upp den med och slutade med en beskrivning av hur han lämnat Becky på en forskningsexpedition ­ hur han krupit två gånger så långt hans draklina räckte, hur han kröp en tredje gång till linans fulla längd och höll på att vända då han såg en punkt i fjär­ ran som såg ut som dagsljus ­ hur han då släppte linan och kravlade sig fram emot ljuset, hur han fick ut huvud och skuldror genom ett hål och såg den breda Mississippi flyta förbi. 

Och han sa att om det skulle råkat vara natt då så hade han inte sett fläcken av dagsljus och skulle inte ha brytt sig om den gången mer! Han berättade hur han gick tillbaka till Becky och talade om nyheten för henne, men att hon sa att han inte skulle reta henne med sådant, ty hon var så trött och visste att hon skulle dö och ville det också. Han beskrev hur han arbetade med henne och övertygade henne och hur hon nästan dog av glädje när hon hade kravlat fram till en punkt där hon kunde se dagsljuset, hur han trängde sig ut ur hålet och sedan hjälpte henne ut, hur de satt utanför och
illuminerad festligt upplyst

grät av glädje, hur några karlar kom förbi i en båt och hur han anropade dem och talade om i vilken situation de var och hur uthungrade de var. 

Hur karlarna först inte ville tro den fantastiska berättelsen ­ därför ­ som de sa, "ni är ju nästan en mil nedåt floden och nedanför dalen som grottan är i". Sedan blev de tagna ombord och rodda till ett hus där de fick kvällsmat, och sedan fick de vila sig ett par tre tim­ mar innan de forslades hem.
Innan dagningen blev domaren Thatcher och den handfull av räddningsmanskap som var med honom och spårade i grottan med tillhjälp av det tvinnade garn som de spänt upp bakom sig underrättade om den glada nyheten.

Tre dagar och nätter av umbäranden och hunger i grottan kunde inte skakas av genast, det fick Tom och Becky snart märka. De låg till sängs både onsdagen och torsdagen och tycktes bara bli tröttare och tröttare hela tiden. Tom gick upp lite på torsdagen, gick ned till stan på fredagen och på lördagen var han närapå sitt gamla jag. Men Becky fick inte lämna sitt rum förrän på söndagen, och då såg hon ändå ut
som om hon gått igenom en svår sjukdom.


Tom fick höra att Huck var sjuk och gick för att hälsa på
honom på fredagen men kunde inte bli insläppt. Inte heller lyckades detta på lördag eller söndag. Han släpptes in varje dag efter detta, men blev varnad att inte säga något om sitt eget äventyr eller införa något annat upphetsande samtals­ ämne. Änkan Douglas stannade i rummet för att se till att hon blev åtlydd. Hemma fick Tom höra om Cardiff Hill­ historien, och också att trashankens kropp hade hittats i floden nära färjans landningsplats ­ han hade drunknat då han försökte komma undan, troligtvis.
Omkring fjorton dagar efter Toms räddning från grotta

gick han för att besöka Huck som nu hade blivit stark nog att höra vad som helst, och Tom hade något att tala om som säkert skulle intressera Huck, tänkte han. Domare Thatchers hus låg vid samma väg, så han gick in för att hälsa på Becky. Domaren och några vänner till honom fick Tom att prata, och någon frågade honom ironiskt om han inte skulle tycka om att gå in i grottan igen. Tom sa javisst, han hade inget alls emot det.
Då sa domaren:
­Ja, det finns andra som tänker så också, Tom ­ det tviv­ lar jag inte på. Men vi har ordnat den saken. Ingen kommer att gå vilse i den grottan mera!
­Varför då?
­Därför att jag lät klä dörren med smidesjärn för två veckor sen och satte dit tre lås ­ och jag har själv nycklarna.
Tom blev vit som ett lakan.
­Vad är det med dig, pojke! Skynda på någon ­ hämta ett glas vatten!
Vattnet kom och kastades i Toms ansikte.
­Nu är det bra igen. Vad var det med dig, Tom? ­Åh, snälla domarn ­ Indian­Joe är i grottan!


Inom några få minuter hade den nyheten spritt sig och ett dussin båtlaster karlar var på väg till Mc Douglas Grotta och färjan följde snart efter, fylld med passagerare. Tom Sawyer satt i samma båt som domaren Thatcher. När dörren till grottan låstes upp såg de en sorglig syn i den dunkla skymning som rådde därinne. Indian­Joe låg utsträckt på marken, död, med sitt ansikte nära dörrspringan som om hans längtande ögon intill sista ögonblicket hade fästs vid ljuset och hoppet hos den fria världen därute.

Tom blev rörd, ty han kände till av egen erfarenhet hur den här stack­ ars boven hade lidit. Han kände medlidande, men han kände också en oändlig lättnad och känsla av säkerhet nu. Denna känsla uppenbarade för honom vilken jättetyngd av fruktan han burit på sedan den dag då han lyfte sin röst emot denne blodtörstige ­ nu såg han allt detta klarare.

Indian­Joes bowiekniv låg strax bredvid med bladet brutet i två delar. Den tunga bjälke som dörren vilade på hade bli­ vit täljd och hackad igenom med uthålligt arbete. Men också meningslöst arbete ­ ty det var den naturliga klippan som formade tröskeln på andra sidan om den och på detta hårda material skulle kniven inte ha haft någon effekt. Den enda skadan som åstadkommits var på kniven. Men även om det inte funnits något stenhinder skulle arbetet ändå ha varit utsiktslöst, ty Indian­Joe skulle inte kunnat klämma sig ut under dörren även om bjälken kretats sönder. Och Indian­ Joe visste det. 

Han hade bara hackat på detta ställe för att ha något att göra ­ för att få tiden att gå ­ för att sysselsätta sina torterade sinnen. I vanliga fall brukade man kunna finna ett halvt dussin ljusstumpar i sprickorna i förrummet vilka lämnats av turister, men det fanns inga kvar nu. Fången hade letat reda på dem och ätit upp dem. Han hade också lyckats få tag i några fladdermöss och dessa hade han också ätit upp och bara lämnat klorna. Den olycklige hade svultit ihjäl. På ett ställe i närheten hade en stalagmit sakta växt upp från golvet under tidsåldrarnas gång, bildad av vattendroppet från en stalaktit ovanför. Den instängde hade brutit av stalagmiten och på stumpen hade han placerat en sten som han gjort en grund fördjupning i för att uppfånga de dyrbara droppar som föll en gång var tjugonde minut

med den livlösa regelbundenheten hos ett urverk ­ en tesked med vatten en gång om dygnet. Dessa droppar föll när pyra­ miderna var nya, när Tröja föll, när Rom grundlades, när Kristus korsfästes och när Erövraren skapade det Brittiska Imperiet, när Columbus seglade i väg och när massakern vid Lexington var en nyhet. Dropparna faller nu och kommer
att fortsätta att falla när alla dessa ting ska ha sjunkit ner i historiens skymning och traditionens dunkel och försvunnit i glömskans ogenomträngliga mörker. Har någonting en mening och ett ändamål? Föll dessa droppar genom årtusen­ dena bara för att vara färdiga för detta människokryps behov ­ och har de en annan viktig mission att fylla tio tusen år härefter? 

Hur som helst. Det har gått många och långa år sen det olyckliga halvblodet skrapade ur stenen för att uppfånga de dyrbara dropparna, men ännu idag stirrar turisterna länge på den patetiska stenen och på det sakta droppande vattnet när de kommer för att se undren i Mc Douglas Grotta. Indian­Joes stenkopp står först på listan av grottans märkvärdigheter ­ inte ens "Aladdins Palats" kan göra den rangen stridig.
Indian­Joe begravdes nära intill ingången till grottan och folk kom dit i båtar och vagnar från staden och från alla farmerna och byarna en mil omkring, och de bekände att de haft nästan lika roligt på begravningen som de skulle ha haft vid hängningen.

TALA OCH SKRIVA

1. 1  Hur kommer det sig att Tom och Becky går vilse i grottan?
   
2. 2  När visar det sig att det börjar bli allvar för de två barnen?
   
3. 3  Vilken är den mest dramatiska scenen i texten? Varför?
   
4. 4  Under normala omständigheter är Tom Sawyer en lögnare
   och historieberättare. Hur märks det här?
   
5. 5  Hur reagerar Tom när han får veta att grottan blivit till­
   bommad? Och hur reagerar han när de hittar Indian­Joe?
   
6. 6  Denna dramatiska och sorgliga berättelse ­ för Indian­
   Joes del ­ slutar med en typisk Mark Twainsk humoris­ tisk grimas. Vad tycker du om det?