Frankenstein
av MARY SHELLEY
Rysaren om hur vetenskapsmannen Frankenstein skapar en människa skrevs av MARY SHELLEY (17971851) efter många, långa nätters diskussioner mellan hennes man Percy Shelley och deras gode vän lord Byron. Här nedan berättar hon själv om tillkomsten av denna klassiska spökhistoria.
2
Många och långa var samtalen mellan lord Byron och Shelley, till vilka jag var en hängiven men nästan stum åhörare. Här diskuterades skilda filosofiska läror, bland annat livsprincipens natur och huruvida det förelåg någon möjlighet att denna någonsin skulle kunna upp täckas och förmedlas. De talade om doktor Darwins experiment (jag menar nu inte vad doktorn verkligen gjorde, eller sade att han gjorde, utan det som var viktigast för mig, nämligen vad han påstods ha gjort). Han hade förvarat en vermicell* i en glasburk, till den på nå got egendomligt vis började röra sig av egen kraft. Men så kunde liv dock inte alstras. Kanske kunde ett lik återuppväckas, galvanismen hade antytt något sådant, kanske skulle man kunna tillverka delar av en levande varelse, sätta dem samman och tillföra livets värme.
Natten bleknade under detta samtal, och även häxornas timme var förbi, innan vi lade oss att vila. När jag lade huvudet mot kudden, sov jag inte, och inte heller kunde jag sägas tänka. Min fantasi tog obju
den överhanden och styrde mig; medan den förlänade de syner som uppsteg i min hjärna en livlighet som gick långt utöver vakendrömmarnas gränser. Jag såg — med slutna ögon, men intensiv mental skärpa — den bleke yngling som studerade de oheliga konsterna, på knä invid detta ting han satt samman. Jag såg, som en fasansfull vål nad, en man ligga utsträckt; och hur han sedan vid igångsättandet av någon mäktig maskin visade tecken på liv och rörde sig ovant, liksom blott till hälften levande.
Skräckinjagande måste det vara, ty varje mänsklig strävan att imitera Skaparens häpnadsväckande mekanism vore skräckinjagande. Framgången borde slå sin upphovsman med fa sa, han skulle fly hals över huvud, panikslagen inför sina händers av skyvärda verk. Han skulle hoppas att den svaga livsgnista han tänt, måtte slockna av sig själv, att detta ting, som väckts till ett så ofull komligt liv, skulle återgå till död materia, och kanske skulle han som na i den tron att gravens tystnad för alltid skulle kväva den flyktiga livslågan i den vidriga döda kropp, vilken han betraktat som livets vagga. Han sover, men han blir väckt, han slår upp ögonen, och se, den hemska varelsen står vid hans säng, öppnar förhängena och be traktar honom med gula, vattniga, men tankfulla ögon.
av MARY SHELLEY
Rysaren om hur vetenskapsmannen Frankenstein skapar en människa skrevs av MARY SHELLEY (17971851) efter många, långa nätters diskussioner mellan hennes man Percy Shelley och deras gode vän lord Byron. Här nedan berättar hon själv om tillkomsten av denna klassiska spökhistoria.
2
Många och långa var samtalen mellan lord Byron och Shelley, till vilka jag var en hängiven men nästan stum åhörare. Här diskuterades skilda filosofiska läror, bland annat livsprincipens natur och huruvida det förelåg någon möjlighet att denna någonsin skulle kunna upp täckas och förmedlas. De talade om doktor Darwins experiment (jag menar nu inte vad doktorn verkligen gjorde, eller sade att han gjorde, utan det som var viktigast för mig, nämligen vad han påstods ha gjort). Han hade förvarat en vermicell* i en glasburk, till den på nå got egendomligt vis började röra sig av egen kraft. Men så kunde liv dock inte alstras. Kanske kunde ett lik återuppväckas, galvanismen hade antytt något sådant, kanske skulle man kunna tillverka delar av en levande varelse, sätta dem samman och tillföra livets värme.
Natten bleknade under detta samtal, och även häxornas timme var förbi, innan vi lade oss att vila. När jag lade huvudet mot kudden, sov jag inte, och inte heller kunde jag sägas tänka. Min fantasi tog obju
den överhanden och styrde mig; medan den förlänade de syner som uppsteg i min hjärna en livlighet som gick långt utöver vakendrömmarnas gränser. Jag såg — med slutna ögon, men intensiv mental skärpa — den bleke yngling som studerade de oheliga konsterna, på knä invid detta ting han satt samman. Jag såg, som en fasansfull vål nad, en man ligga utsträckt; och hur han sedan vid igångsättandet av någon mäktig maskin visade tecken på liv och rörde sig ovant, liksom blott till hälften levande.
Skräckinjagande måste det vara, ty varje mänsklig strävan att imitera Skaparens häpnadsväckande mekanism vore skräckinjagande. Framgången borde slå sin upphovsman med fa sa, han skulle fly hals över huvud, panikslagen inför sina händers av skyvärda verk. Han skulle hoppas att den svaga livsgnista han tänt, måtte slockna av sig själv, att detta ting, som väckts till ett så ofull komligt liv, skulle återgå till död materia, och kanske skulle han som na i den tron att gravens tystnad för alltid skulle kväva den flyktiga livslågan i den vidriga döda kropp, vilken han betraktat som livets vagga. Han sover, men han blir väckt, han slår upp ögonen, och se, den hemska varelsen står vid hans säng, öppnar förhängena och be traktar honom med gula, vattniga, men tankfulla ögon.
Jag öppnade mina i fasa. Jag var så gripen av denna fantasi att jag
genomfors av en skräckens rysning och ville byta ut min inbillade
spökbild mot de verkliga föremålen omkring mig. Jag ser dem fortfa
rande, just detta rum, den mörka parketten, de stängda fönsterluckor
na, månskenet som med möda silade igenom, och känslan av att den
glasklara sjön och de höga vita alperna fanns där utanför.
Jag kunde inte så lätt bli kvitt min vidriga spökbild, den hemsökte mig fortfa rande. Jag måste försöka tänka på något annat. Jag återvände till min spökhistoria — min tråkiga olycksaliga spökhistoria! Åh! Om jag bara kunde hitta på en, som skulle skrämma min läsare, så som jag själv blivit skrämd den natten!
Snabb som ljuset och lika uppmuntrande var den idé som slog mig. »Jag har kommit på den! Det som hade förskräckt mig kunde förskräcka andra, jag skulle bara behöva beskriva den vålnad som stört min midnattsvila.« Morgonen därpå förkunnade jag att jag tänkt ut en historia. Jag började samma dag med orden Det var en dyster natt i november och skrev helt enkelt ner de mörka fasorna från min vaken dröm.
Jag kunde inte så lätt bli kvitt min vidriga spökbild, den hemsökte mig fortfa rande. Jag måste försöka tänka på något annat. Jag återvände till min spökhistoria — min tråkiga olycksaliga spökhistoria! Åh! Om jag bara kunde hitta på en, som skulle skrämma min läsare, så som jag själv blivit skrämd den natten!
Snabb som ljuset och lika uppmuntrande var den idé som slog mig. »Jag har kommit på den! Det som hade förskräckt mig kunde förskräcka andra, jag skulle bara behöva beskriva den vålnad som stört min midnattsvila.« Morgonen därpå förkunnade jag att jag tänkt ut en historia. Jag började samma dag med orden Det var en dyster natt i november och skrev helt enkelt ner de mörka fasorna från min vaken dröm.
Och så här berättar dr Victor Frankenstein själv i Mary Shelleys berättelse:
Håll nu i minnet att jag inte redogör för en vettvillings visioner. Det som jag framlägger här är lika sant som att solen skiner på himlen. Något mirakel kan ha spelat in, men stegen fram till upptäckten var klara och otvetydiga. Efter dagar och nätter lyckades jag under otro ligt mödosamma ansträngningar upptäcka orsaken till alstring och liv; nej mer än så, jag blev själv kapabel att skänka liv åt död materia. Den häpnad jag först känt inför upptäckten fick snart vika för salig hänförelse. Efter att ha ägnat så lång tid åt påfrestande arbete var det en synnerligen tillfredsställande lön för mödan att med ens nå det högsta målet. Men denna upptäckt var så stor och överväldigande, att alla de steg som gradvis lett mig fram till den kom att utplånas, och jag såg blott resultatet.
Det som alltsedan världens skapelse varit före mål för de visaste mäns studium och längtan, låg nu inom räckhåll för mig. Inte så att detta stod klart för mig med ens, som genom ett trol leri. De kunskaper jag förvärvat var snarare av den arten att de rikta de mitt intresse mot fortsatta forskningar, och inte fördjupade sig i redan vunna resultat. Jag var att likna vid araben, som råkat bli be
gravd bland de döda, men fann en väg tillbaka till livet, endast med hjälp av en flämtande och till synes alltför svag ljuslåga.
Min vän, jag märker på den iver, den förundran och det hopp, som era blickar uttrycker, att ni väntar er att bli invigd i hemligheten, som jag förvärvat, men så kan det inte bli. Lyssna tålmodigt, ända till slu tet på min berättelse, så ska ni utan svårighet förstå varför jag är så förtegen på denna punkt. Jag vill inte locka er, lika sårbar och ivrig som jag var den gången, mot undergång och säker olycka. Lär av mig, om inte av mina varningar, så dock av mitt exempel, hur farliga förvärvade kunskaper kan vara, och hur mycket lyckligare den människa är, som tror att hans hemstad utgör hela världen, än den som efter strävar att bli en större man än hans natur medger.
Håll nu i minnet att jag inte redogör för en vettvillings visioner. Det som jag framlägger här är lika sant som att solen skiner på himlen. Något mirakel kan ha spelat in, men stegen fram till upptäckten var klara och otvetydiga. Efter dagar och nätter lyckades jag under otro ligt mödosamma ansträngningar upptäcka orsaken till alstring och liv; nej mer än så, jag blev själv kapabel att skänka liv åt död materia. Den häpnad jag först känt inför upptäckten fick snart vika för salig hänförelse. Efter att ha ägnat så lång tid åt påfrestande arbete var det en synnerligen tillfredsställande lön för mödan att med ens nå det högsta målet. Men denna upptäckt var så stor och överväldigande, att alla de steg som gradvis lett mig fram till den kom att utplånas, och jag såg blott resultatet.
Det som alltsedan världens skapelse varit före mål för de visaste mäns studium och längtan, låg nu inom räckhåll för mig. Inte så att detta stod klart för mig med ens, som genom ett trol leri. De kunskaper jag förvärvat var snarare av den arten att de rikta de mitt intresse mot fortsatta forskningar, och inte fördjupade sig i redan vunna resultat. Jag var att likna vid araben, som råkat bli be
gravd bland de döda, men fann en väg tillbaka till livet, endast med hjälp av en flämtande och till synes alltför svag ljuslåga.
Min vän, jag märker på den iver, den förundran och det hopp, som era blickar uttrycker, att ni väntar er att bli invigd i hemligheten, som jag förvärvat, men så kan det inte bli. Lyssna tålmodigt, ända till slu tet på min berättelse, så ska ni utan svårighet förstå varför jag är så förtegen på denna punkt. Jag vill inte locka er, lika sårbar och ivrig som jag var den gången, mot undergång och säker olycka. Lär av mig, om inte av mina varningar, så dock av mitt exempel, hur farliga förvärvade kunskaper kan vara, och hur mycket lyckligare den människa är, som tror att hans hemstad utgör hela världen, än den som efter strävar att bli en större man än hans natur medger.
När jag fann en så häpnadsväckande makt lagd i mina händer, tve
kade jag länge om hur jag skulle använda den. Fastän jag ägde förmå
gan att alstra liv, återstod dock att framställa en kropp som kunde
mottaga detta; och den blev en ofattbart svår uppgift med alla fibrer,
muskler och ådror. Jag kunde först inte besluta om jag skulle våga för
söket att skapa en varelse lik mig själv, eller en som var enklare upp
byggd, men min fantasi var alltför upptänd efter den första fram
gången, för att jag skulle tvivla på min förmåga att ge liv åt en
skapelse lika underbar och sammansatt som människan. De material
som stod mig till buds tycktes knappast förslå till en så krävande upp
gift, men jag tvivlade inte på att jag till sist skulle lyckas. Jag var be
redd på allehanda motgångar, mina försök skulle antagligen gäckas
och resultatet skulle kanske bli ofullkomligt. Men med tanke på de
framsteg som dagligen gjordes inom naturvetenskap och mekanik
fattade jag mod och hoppades att mina nuvarande ansträngningar åt
minstone skulle lägga grunden till lyckade resultat i framtiden.
Jag kunde heller inte inse att planens omfattning och svårighetsgrad ut gjorde något hinder för dess genomförande. Det var i denna sinnesstämning jag började skapa en mänsklig varelse. Att delarna var så minimala hindrade emellertid snabba framsteg, och jag beslöt tvärt emot min ursprungliga plan, att framställa en varelse med gigantisk kroppsbyggnad, det vill säga ungefär åtta fot lång och bred i propor ton därtill. Efter att ha fattat detta beslut och tillbringat några måna der med framgångsrikt insamlande av material, skred jag till verket.
Ingen kan göra sig en föreställning om den mångfald känslor som drev mig framåt likt en orkan under den första framgångens entusi asm. Liv och död föreföll mig vara ideala gränser, vilka jag skulle bli den förste att bryta igenom, därmed skulle jag överskölja vår mörka värld med en störtflod av ljus. En ny ras skulle välsigna mig som sitt upphov och sin skapare; många lyckliga och förträffliga naturer skulskräcka andra, jag skulle bara behöva beskriva den vålnad som stört min midnattsvila.« Morgonen därpå förkunnade jag att jag tänkt uten historia. Jag började samma dag med orden Bet var en dyster natt i november och skrev helt enkelt ner de mörka fasorna från min vaken dröm.
Jag kunde heller inte inse att planens omfattning och svårighetsgrad ut gjorde något hinder för dess genomförande. Det var i denna sinnesstämning jag började skapa en mänsklig varelse. Att delarna var så minimala hindrade emellertid snabba framsteg, och jag beslöt tvärt emot min ursprungliga plan, att framställa en varelse med gigantisk kroppsbyggnad, det vill säga ungefär åtta fot lång och bred i propor ton därtill. Efter att ha fattat detta beslut och tillbringat några måna der med framgångsrikt insamlande av material, skred jag till verket.
Ingen kan göra sig en föreställning om den mångfald känslor som drev mig framåt likt en orkan under den första framgångens entusi asm. Liv och död föreföll mig vara ideala gränser, vilka jag skulle bli den förste att bryta igenom, därmed skulle jag överskölja vår mörka värld med en störtflod av ljus. En ny ras skulle välsigna mig som sitt upphov och sin skapare; många lyckliga och förträffliga naturer skulskräcka andra, jag skulle bara behöva beskriva den vålnad som stört min midnattsvila.« Morgonen därpå förkunnade jag att jag tänkt uten historia. Jag började samma dag med orden Bet var en dyster natt i november och skrev helt enkelt ner de mörka fasorna från min vaken dröm.
Och så här berättar dr Victor Frankenstein själv i Mary Shelleys berättelse:
Håll nu i minnet att jag inte redogör för en vettvillings visioner. Det som jag framlägger här är lika sant som att solen skiner på himlen. Något mirakel kan ha spelat in, men stegen fram till upptäckten var klara och otvetydiga. Efter dagar och nätter lyckades jag under otro ligt mödosamma ansträngningar upptäcka orsaken till alstring och liv; nej mer än så, jag blev själv kapabel att skänka liv åt död materia. Den häpnad jag först känt inför upptäckten fick snart vika för salig hänförelse. Efter att ha ägnat så lång tid åt påfrestande arbete var det en synnerligen tillfredsställande lön för mödan att med ens nå det högsta målet. Men denna upptäckt var så stor och överväldigande, att alla de steg som gradvis lett mig fram till den kom att utplånas, och jag såg blott resultatet. Det som alltsedan världens skapelse varit före mål för de visaste mäns studium och längtan, låg nu inom räckhåll för mig. Inte så att detta stod klart för mig med ens, som genom ett trol leri. De kunskaper jag förvärvat var snarare av den arten att de rikta de mitt intresse mot fortsatta forskningar, och inte fördjupade sig i redan vunna resultat. Jag var att likna vid araben, som råkat bli be
gravd bland de döda, men fann en väg tillbaka till livet, endast med hjälp av en flämtande och till synes alltför svag ljuslåga.
Min vän, jag märker på den iver, den förundran och det hopp, som era blickar uttrycker, att ni väntar er att bli invigd i hemligheten, som jag förvärvat, men så kan det inte bli. Lyssna tålmodigt, ända till slu tet på min berättelse, så ska ni utan svårighet förstå varför jag är så förtegen på denna punkt. Jag vill inte locka er, lika sårbar och ivrig som jag var den gången, mot undergång och säker olycka. Lär av mig, om inte av mina varningar, så dock av mitt exempel, hur farliga för
Håll nu i minnet att jag inte redogör för en vettvillings visioner. Det som jag framlägger här är lika sant som att solen skiner på himlen. Något mirakel kan ha spelat in, men stegen fram till upptäckten var klara och otvetydiga. Efter dagar och nätter lyckades jag under otro ligt mödosamma ansträngningar upptäcka orsaken till alstring och liv; nej mer än så, jag blev själv kapabel att skänka liv åt död materia. Den häpnad jag först känt inför upptäckten fick snart vika för salig hänförelse. Efter att ha ägnat så lång tid åt påfrestande arbete var det en synnerligen tillfredsställande lön för mödan att med ens nå det högsta målet. Men denna upptäckt var så stor och överväldigande, att alla de steg som gradvis lett mig fram till den kom att utplånas, och jag såg blott resultatet. Det som alltsedan världens skapelse varit före mål för de visaste mäns studium och längtan, låg nu inom räckhåll för mig. Inte så att detta stod klart för mig med ens, som genom ett trol leri. De kunskaper jag förvärvat var snarare av den arten att de rikta de mitt intresse mot fortsatta forskningar, och inte fördjupade sig i redan vunna resultat. Jag var att likna vid araben, som råkat bli be
gravd bland de döda, men fann en väg tillbaka till livet, endast med hjälp av en flämtande och till synes alltför svag ljuslåga.
Min vän, jag märker på den iver, den förundran och det hopp, som era blickar uttrycker, att ni väntar er att bli invigd i hemligheten, som jag förvärvat, men så kan det inte bli. Lyssna tålmodigt, ända till slu tet på min berättelse, så ska ni utan svårighet förstå varför jag är så förtegen på denna punkt. Jag vill inte locka er, lika sårbar och ivrig som jag var den gången, mot undergång och säker olycka. Lär av mig, om inte av mina varningar, så dock av mitt exempel, hur farliga för
Romantiken 163
värvade kunskaper kan vara, och hur mycket lyckligare den människa är, som tror att hans hemstad utgör hela världen, än den som efter strävar att bli en större man än hans natur medger.
När jag fann en så häpnadsväckande makt lagd i mina händer, tve kade jag länge om hur jag skulle använda den. Fastän jag ägde förmå gan att alstra liv, återstod dock att framställa en kropp som kunde mottaga detta; och den blev en ofattbart svår uppgift med alla fibrer, muskler och ådror. Jag kunde först inte besluta om jag skulle våga för söket att skapa en varelse lik mig själv, eller en som var enklare upp byggd, men min fantasi var alltför upptänd efter den första fram gången, för att jag skulle tvivla på min förmåga att ge liv åt en skapelse lika underbar och sammansatt som människan. De material som stod mig till buds tycktes knappast förslå till en så krävande upp gift, men jag tvivlade inte på att jag till sist skulle lyckas. Jag var be redd på allehanda motgångar, mina försök skulle antagligen gäckas och resultatet skulle kanske bli ofullkomligt. Men med tanke på de framsteg som dagligen gjordes inom naturvetenskap och mekanik fattade jag mod och hoppades att mina nuvarande ansträngningar åt minstone skulle lägga grunden till lyckade resultat i framtiden. Jag kunde heller inte inse att planens omfattning och svårighetsgrad ut gjorde något hinder för dess genomförande. Det var i denna sinnes stämning jag började skapa en mänsklig varelse. Att delarna var så minimala hindrade emellertid snabba framsteg, och jag beslöt tvärt emot min ursprungliga plan, att framställa en varelse med gigantisk
kroppsbyggnad, det vill säga ungefär åtta fot lång och bred i propor tion därtill. Efter att ha fattat detta beslut och tillbringat några måna der med framgångsrikt insamlande av material, skred jag till verket.
Ingen kan göra sig en föreställning om den mångfald känslor som drev mig framåt likt en orkan under den första framgångens entusi asm. Liv och död föreföll mig vara ideala gränser, vilka jag skulle bli den förste att bryta igenom, därmed skulle jag överskölja vår mörka värld med en störtflod av ljus. En ny ras skulle välsigna mig som sitt upphov och sin skapare; många lyckliga och förträffliga naturer skul
värvade kunskaper kan vara, och hur mycket lyckligare den människa är, som tror att hans hemstad utgör hela världen, än den som efter strävar att bli en större man än hans natur medger.
När jag fann en så häpnadsväckande makt lagd i mina händer, tve kade jag länge om hur jag skulle använda den. Fastän jag ägde förmå gan att alstra liv, återstod dock att framställa en kropp som kunde mottaga detta; och den blev en ofattbart svår uppgift med alla fibrer, muskler och ådror. Jag kunde först inte besluta om jag skulle våga för söket att skapa en varelse lik mig själv, eller en som var enklare upp byggd, men min fantasi var alltför upptänd efter den första fram gången, för att jag skulle tvivla på min förmåga att ge liv åt en skapelse lika underbar och sammansatt som människan. De material som stod mig till buds tycktes knappast förslå till en så krävande upp gift, men jag tvivlade inte på att jag till sist skulle lyckas. Jag var be redd på allehanda motgångar, mina försök skulle antagligen gäckas och resultatet skulle kanske bli ofullkomligt. Men med tanke på de framsteg som dagligen gjordes inom naturvetenskap och mekanik fattade jag mod och hoppades att mina nuvarande ansträngningar åt minstone skulle lägga grunden till lyckade resultat i framtiden. Jag kunde heller inte inse att planens omfattning och svårighetsgrad ut gjorde något hinder för dess genomförande. Det var i denna sinnes stämning jag började skapa en mänsklig varelse. Att delarna var så minimala hindrade emellertid snabba framsteg, och jag beslöt tvärt emot min ursprungliga plan, att framställa en varelse med gigantisk
kroppsbyggnad, det vill säga ungefär åtta fot lång och bred i propor tion därtill. Efter att ha fattat detta beslut och tillbringat några måna der med framgångsrikt insamlande av material, skred jag till verket.
Ingen kan göra sig en föreställning om den mångfald känslor som drev mig framåt likt en orkan under den första framgångens entusi asm. Liv och död föreföll mig vara ideala gränser, vilka jag skulle bli den förste att bryta igenom, därmed skulle jag överskölja vår mörka värld med en störtflod av ljus. En ny ras skulle välsigna mig som sitt upphov och sin skapare; många lyckliga och förträffliga naturer skul
m
164 Romantiken
le ha mig att tacka för sin existens. Ingen far skulle så helt kunna göra anspråk på sina barns tacksamhet som jag på deras. Jag spekulerade vidare och trodde, att om jag kunde skänka liv åt död materia, skulle jag med tiden (även om det nu var omöjligt) kunna blåsa nytt liv i en kropp, som döden bestämt åt förgängelsen.
Dessa tankar höll mitt mod uppe, medan jag fullföljde uppgiften med aldrig sviktande iver. Mina kinder hade blivit bleka och min kropp utmärglad av studier och stillasittande. Ibland, på randen till visshet, misslyckades jag, ändå klamrade jag mig fast vid förhopp ningen om vad nästa dag eller nästa timme skulle förverkliga. En en da hemlighet, som jag ensam ägde, var allt jag hade att lita till. Och manen blickade ner pa mina midnattsmödor, medan jag med oförtru ten andlös iver utforskade naturen in i dess minsta skrymslen. Vem
skulle kunna föreställa sig mitt hemliga arbetes fasor, när jag trevade i gravens osaliga fukt, eller pinade ett levande djur för att skänka liv åt livlöst stoft? Nu darrar mina lemmar och mina ögon svindlar vid minnet, men då drevs jag framåt av en oemotståndlig, nästan panisk impuls, jag tycktes ha mist all själ och all känsla, som inte rörde den na enda uppgift. Det var inget annat än en övergående trance, som, så
snart den onaturliga stimulansen upphört att verka, kom att skärpa
mina känslor desto mer, när jag återgick till mina gamla vanor. Jag
samlade ben ur benhus, och störde med profana fingrar den mänskli
ga kroppens hemligheter. I en enslig kammare, eller snarare en cell,
högst uppe i huset, avskild från de andra rummen via ett galleri och
kappa, hade jag inrättat en verkstad för mitt smutsiga hantverk, mina
ögon stod på skaft, när jag vakade över arbetets alla detaljer. Dissek
tionssalarna och slakthusen bidrog med mycket av mitt material, ofta
vände sig min mänskliga natur med avsky från min hantering, trots
att jag drevs av en ständigt stigande iver och bragte mitt arbete nära dess fullbordan.
le ha mig att tacka för sin existens. Ingen far skulle så helt kunna göra anspråk på sina barns tacksamhet som jag på deras. Jag spekulerade vidare och trodde, att om jag kunde skänka liv åt död materia, skulle jag med tiden (även om det nu var omöjligt) kunna blåsa nytt liv i en kropp, som döden bestämt åt förgängelsen.
Dessa tankar höll mitt mod uppe, medan jag fullföljde uppgiften med aldrig sviktande iver. Mina kinder hade blivit bleka och min kropp utmärglad av studier och stillasittande. Ibland, på randen till visshet, misslyckades jag, ändå klamrade jag mig fast vid förhopp ningen om vad nästa dag eller nästa timme skulle förverkliga. En en da hemlighet, som jag ensam ägde, var allt jag hade att lita till. Och manen blickade ner pa mina midnattsmödor, medan jag med oförtru ten andlös iver utforskade naturen in i dess minsta skrymslen. Vem
skulle kunna föreställa sig mitt hemliga arbetes fasor, när jag trevade i gravens osaliga fukt, eller pinade ett levande djur för att skänka liv åt livlöst stoft? Nu darrar mina lemmar och mina ögon svindlar vid minnet, men då drevs jag framåt av en oemotståndlig, nästan panisk impuls, jag tycktes ha mist all själ och all känsla, som inte rörde den na enda uppgift. Det var inget annat än en övergående trance, som, så
vände sig min mänskliga natur med avsky från min hantering, trots
att jag drevs av en ständigt stigande iver och bragte mitt arbete nära dess fullbordan.
En scen ur Frankenstein med Robert de Niro som monstret
och Kenneth Branagh som vetenskapsmannen.
En dyster natt i november såg jag mina mödor nalkas sin fullbordan.
Med ängslan, nästan stegrad till ångest, samlade jag livets instrument
omkring mig, för att kunna ingjuta livsgnista i det livlösa ting som låg
vid mina fötter. Klockan var redan ett på natten; regnet smattrade
melankoliskt mot rutorna, och mitt ljus hade nästan brunnit ner, när
jag i den halvt slocknade lågan såg varelsens gula öga öppnas; den an
dades tungt, och en häftig kramp for genom dess lemmar.
Hur ska jag beskriva mina känslor inför denna katastrof, eller be skriva den stackars usling, som jag lagt ner sådan oändlig möda och omsorg på att utforma? Lemmarna var proportionerliga och jag hade valt ut ansiktsdragen som sköna. Sköna! Hans gula hud täckte knappt musklerna och ådernätet därunder; håret var glänsande svart och rik ligt; tänderna pärlvita; men denna yppighet stod blott i desto hems kare kontrast till den rynkiga hyn, de raka svarta läpparna och de vattniga ögonen, som verkade ha nästan samma färg som de omgivande smutsgula ögonvitorna.
Hur ska jag beskriva mina känslor inför denna katastrof, eller be skriva den stackars usling, som jag lagt ner sådan oändlig möda och omsorg på att utforma? Lemmarna var proportionerliga och jag hade valt ut ansiktsdragen som sköna. Sköna! Hans gula hud täckte knappt musklerna och ådernätet därunder; håret var glänsande svart och rik ligt; tänderna pärlvita; men denna yppighet stod blott i desto hems kare kontrast till den rynkiga hyn, de raka svarta läpparna och de vattniga ögonen, som verkade ha nästan samma färg som de omgivande smutsgula ögonvitorna.
166 Romantiken
Livets alla skiftningar är inte så växlingsrika som människonatu lens känslor. Jag hade arbetat hårt i nästan två år i det enda syftet att ingjuta liv i en livlös kropp. För detta hade jag försakat vila och hälsa. Detta hade jag åtrått med en glöd som saknade all måtta, men nu, när jag nått målet, bleknade drömmens skönhet, och mitt hjärta fylldes av
fasa och äckel. Oförmögen att uthärda åsynen av den varelse jag ska pat, rusade jag ut ur rummet, och vankade länge av och an i mitt sov rum, oförmögen att få ro i mina tankar. Så småningom kom utmatt ningen efter det tumult jag genomlidit; jag kastade mig påklädd på sängen och sökte några ögonblicks glömska. Men förgäves; jag sov
visserligen, men oroades av de vildaste drömmar. Jag tyckte mig se Elizabeth, blomstrande av hälsa, promenera på gatorna i Ingolstadt. Förtjust och överraskad omfamnade jag henne; men då jag tryckte den första kyssen på hennes läppar, antog de dödens askgrå färg; hen nes drag syntes undergå en förvandling, och jag tyckte att jag höll min mors döda kropp i mina armar; en svepning omslöt hennes gestalt, och jag såg likmaskarna kräla i tygets veck. Jag for upp ur sömnen med ett ryck av fasa; kallsvett täckte min panna, jag hackade tänder
Livets alla skiftningar är inte så växlingsrika som människonatu lens känslor. Jag hade arbetat hårt i nästan två år i det enda syftet att ingjuta liv i en livlös kropp. För detta hade jag försakat vila och hälsa. Detta hade jag åtrått med en glöd som saknade all måtta, men nu, när jag nått målet, bleknade drömmens skönhet, och mitt hjärta fylldes av
fasa och äckel. Oförmögen att uthärda åsynen av den varelse jag ska pat, rusade jag ut ur rummet, och vankade länge av och an i mitt sov rum, oförmögen att få ro i mina tankar. Så småningom kom utmatt ningen efter det tumult jag genomlidit; jag kastade mig påklädd på sängen och sökte några ögonblicks glömska. Men förgäves; jag sov
visserligen, men oroades av de vildaste drömmar. Jag tyckte mig se Elizabeth, blomstrande av hälsa, promenera på gatorna i Ingolstadt. Förtjust och överraskad omfamnade jag henne; men då jag tryckte den första kyssen på hennes läppar, antog de dödens askgrå färg; hen nes drag syntes undergå en förvandling, och jag tyckte att jag höll min mors döda kropp i mina armar; en svepning omslöt hennes gestalt, och jag såg likmaskarna kräla i tygets veck. Jag for upp ur sömnen med ett ryck av fasa; kallsvett täckte min panna, jag hackade tänder
Romantiken 167
lingen. Jag hade skådat honom halvfärdig; han var ful då; men när dessa muskler och leder fick rörelseförmåga, blev han något som inte ens Dante kunde ha skapat.
Jag tillbringade en eländig natt. Ena stunden slog min puls så snabbt och hårt att jag kände sprittningarna i var enskild artär, i den andra sjönk jag till marken, avdomnad och utmattad. Till denna fasa fogades den bittra besvikelse jag kände; drömmarna, som så länge gi vit mig näring och behaglig sinnesro, hade nu blivit helvetiska; och växlingen var så snabb, sammanbrottet så totalt!
lingen. Jag hade skådat honom halvfärdig; han var ful då; men när dessa muskler och leder fick rörelseförmåga, blev han något som inte ens Dante kunde ha skapat.
Jag tillbringade en eländig natt. Ena stunden slog min puls så snabbt och hårt att jag kände sprittningarna i var enskild artär, i den andra sjönk jag till marken, avdomnad och utmattad. Till denna fasa fogades den bittra besvikelse jag kände; drömmarna, som så länge gi vit mig näring och behaglig sinnesro, hade nu blivit helvetiska; och växlingen var så snabb, sammanbrottet så totalt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar